Sociologer har varit varierade i sin kritik av psykologi, psykoterapi och psykiatri. Vissa har sett dess effekter som extremt negativa medan andra haft en mer moderat bedömning av psykoterapins effekter (ex Scull, 2022). Illouz menar att psykologi på olika sätt ökar lidande genom att gömma sociala aspekter och skapar ”psykologiska misslyckanden” som är extra tunga eftersom man samtidigt responsibiliseras för sin situation (lllouz, 2008). Sociologer som forskat på detta område har ofta dock varit kritiska och sett negativa effekter av vad som ofta beskrivs som psykologin och psykiatrins hegemoni sen psykoanalysens genombrott (Cohen, 2016). Viss kritik av psykoterapin och psykiatrin är en del av större modernitet och/eller kapitalismkritik.
Min syn på sociologers kritik av psykologi är att de ofta underskattar den debatt som finns inom psykologi. En tendens finns att göra vissa psykologiska inriktningar talande för hela psykologiska vetenskapen. Detta gör att man missar hur mycket av kritiken som redan har tagits upp av psykologer. Sociologer är ofta också beroende av just forskning som psykologer själva gjort som vissa är tydliga med att erkänna som till exempel Scull som ett föredöme här (2022). Samtidigt så har sociologers teorier använts av främst ”kritiska” psykologer. Det finns också en tendens hos vissa sociologer att fokusera mer på att problematisera och kritisera än att skapa ett alternativ. De sociologer som intresserat sig för dessa frågor har ofta stannat vid kritik och inte velat lägga energi på forskningsprogram kring egen applicerad forskning som är bortom policy på andra nivåer än makro.
Det finns en allmän kritik av psykologi från sociologi som är psykologins övertro på en individualistisk syn, förlitar sig för ensidigt på experiment som tvingas vara för reduktionistiska med bristande ekologiska validitet. Sociologer har återkommande gjort en analys av hur psykologi använts för ideologiska skäl både propaganda av stater och av företag genom reklam (Cabanas & Illouz, 2019). Psykologi har också använts som ett medel för att kontrollera, kategorisera, subjektifiera människor, för att skapa ”psy-själv” och ”psy-medborgare” som tänker sig till stor del som psykologiska människor (Cabanas & Illouz, 2019, Rose, 1999, Davies, 2015). Sociologer har utöver en allmän kritik ofta en mer specifik kritik som skiljer sig mellan sociologer, där man är mer kritisk mot specifika inriktningar. Reiff hyllar exempelvis Freud som ett geni (1986) efter att flera sociologer främst i Frankfurtskolan använt Freud i ett freudo-marxistisk paradigm (Fromm, Marcuse, Adorno & Horkheimer), medan Cabanas och Illouz är kritiska mot positiv psykologi och lyckoforskning (2020), samtidigt som Morrall (2008) generellt mot alla psykoterapier; Ecclestone och Hayes har varit kritiska mot KBT och positiv psykologi speciellt i en skolkontext (2019) och Bauman hur KBT varit en terapiform som varit symptomatisk och förstärkt individualisering i den ”flytande moderniteten”.
Sociologer har mycket gemensamt med den forskning som tar in sociala och kulturella faktorer inom psykologi. Sociologier är dock inte nöjda när psykologer tar in det sociala. Exempelvis är Cabanas och Illouz kritiska mot positiv psykologi tar in det sociala som döljer hur individualistisk det egentligen är, och att en känsla av ”meningsfullhet” instrumentialiseras för en oproblematiserad och förenklad förståelse av ”lycka” (2019). En annan kritik är att när det sociala tas in, så förloras kulturella faktorer, som gör att det sociala reifieras som något fast och endimensionellt där mer ”positiva” relationer är det man strävar efter. När det sociala tas ofta in opolitiserat eller utan en politisk kontext där mer av det sociala är bra, missar det att olika socialiteter kan ha en stark negativ effekt genom att exempelvis vara förtryckande.
En skiljelinje som ofta syns mellan psykologer och sociologer är syn på mänsklig agens, där till exempel KBT, positiv psykologi och existentialistisk psykologi ofta har en stark tro på agens, medan andra grenar som biologisk orienterad psykologi med genforskning och tvillingstudier, psykodynamiska och socialpsykologer anser att mänsklig agens är mycket lägre och omtvistad. Sociologer har ofta tagit in en position där individen är starkt socialiserad som enligt vissa sociologer lett till en över-socialiserad av subjektet (Wrong, 1961, Paulsen, 2013, 20).
”Terapeutiseringen” av samhället i form av psykoterapins utbredning som en ideologi, praktik och diskurs har argumenterats leda till atomisering (Furedi, 2019, Illouz, 2008) , inåtblickande nivellering, (Paulsen, 2020), kulturell narcissism (Lasch, 2018), responsibilisering av subjektet som leder till ”psykologiska misslyckanden” (Illouz, 2008, Rose, 2019), överfokus på hälsa i form av ”wellnessyndrom” (Cederström & Spicer, 2015), subjektifiering som psykologisk varelse med olika ”psy-teknologier” (Rose, 2019) hindrande av kritiskt tänkande och medborgarskapande och istället individualisera och atomisera problem (Cabanas & Illouz, 2019) ökad skörhet och riskaversion (Furedi, 2004, 2019), en instrumentialisering och avmoralisering av emotioner (Cabanas & Illouz, 2019) och ett medel för dominans och skapande av en ”grym optimism” som skapar en orealistikt hopp om förändring (Berlant, 2011, Becker, 1973, 269).
Terapiseringen skapar alltså enligt dessa tänkare sköra och till och med neurotiska subjekt, svaga subjekt som behöver hjälp som formar utblicken mot samhället, t ex motiveras att vi behöver göra något åt klimatet i en väldigt terapeutisk diskurs med introduktionen av begreppet ”klimatångest” (Ecclestone, 2016). Ecclestone menar att det är växelverkan nu, där det neurotiska subjekt vill ha mer terapi för att skydda sig ännu mer.
En annan kritik av psykologin är att den låtit sig användas och fortsätter att användas för ideologiska skäl för att kontrollera och manipulera befolkning genom marknadsförningsforskning och psykologisk forskning för att kunna styra organisationer bättre och skapa en ”lycko-industri” som gör lycka till en fetisch och ett objekt att sträva efter frånskilt från dess moraliska innehåll och att konsumera (Davies, 2015, Illouz, 2018). Bourdieu ser att psykoterapi är en form av symbolisk manipulering, som minskar pressen på att politisera samhället. Psykoterapi kan ses som ett fält med olika spelregler där strävande efter makt, och psykoterapi är påverkade av andra fält som dominerar över andra (Bourdieu). Psykoterapi kan också ses som en form av medborgerlig manipulering jämfört medborgerlig kontroll. Samhället är dysfunktionellt men det som erbjuds är terapi för anpassning (Morrall, 2008, Moloney, 2013, Paulsen, 2020). Om samhället är miserabelt är en viss grad av miserabelt och olycka viktigt som signal och sden signalen ska inte förtryckas (Morrall, 2008). Det blir ett fokus på positivitet som en illusion i ett hav av orättvisa, förtryck och misär, som är skadligt för samhällets framåtskridande.
En annan kritik mot terapi är att den har överskattat pratets betydelse i att skapa lösningar utifrån ett terapisamtal, ett prat som inte är politiserat (Moloney, 2013). En del av avpolitiseringen är att patienters röst flera gånger systematiskt negligeras, i stället vill man lyssna på organen rent. Detta görs utifrån olika skattningar och självskattningar som är stark reduktionistiska och har till exempel inte plats för politiskt prat (Davies, 2015, Moloney, 2013)
Vänsterlutande terapeutiska interventioner ses som en väg framåt för att skapa en ”moralisk förändring” (Fromm, 1993) med ett emancipatoriskt mål (Cohen, 2019). Marxistisk teoribildning som ser att klassamhället får effekter i socio-psykiska konstellationer, med att det finns korrelation mellan klass och olika diagnoser och hur ojämlikt samhället är (Cohen, 2018, 46, Roger & Pilgrim, 2003, Davies, 2013, Cockerham, 2017). Diagnoserna kan också betraktas som bidragande till ett falskt medvetande eftersom ens självförståelse blir påverkad av en medikaliserad diskurs som utger sig för att vara ren från politik grundad helt i vetenskap (Cohen, 2016).
Vissa marxister menar att psykiatri och psykoterapi är effektiva i social kontroll som bibehåller status quo (Cohen, 2016). Diagnoserna skyddar systemet, som funnits historiskt där man patologiserar motstånd av olika slag: slavar som rymt ”drapetomania”, suffragetter som ”hysteriska”, medborgarrättsrörelsen som ”schizofren”, och patologiseringen av homosexualitet samt idag i form av ADHD och borderline enligt vissa sociologer (Cohen, 2016, 2018, 49). Detta behöver inte utesluta att det finns skillnader på hjärnnivå, men att dessa skillnader enbart kopplas till en diskurs av diagnoser och biologi, i stället för att kunna göra en person känsligare för aspekter i samhället gör att exempelvis inte en ”sociologisk fantasi” kan utvecklas. Exempelvis finns det stor skillnad i diagnosticering av ADHD mellan länder och regioner inom länder (Cohen, 2016).
Denna marxistiska tolkning är i kontrast till en mer Weberiansk tolkning där det är kollektivet av psykoteapeuter och psykiatriker som kämpar om makt och status mot andra expertgrupper i samhället, och att psykoterapeuter inte jobbar för kapitalister, utan för sig själva som statusgrupp (Szasz, 2010, i Cohen, 2019, 49). Ulrich Beck såg detta tidigt som en del av risksamhällets konstellation i att experter som psykiatriker individualiserar sociala risker (Cohen, 2018, 50). Kontrollsamhället har ersatts av prestationssamhället (Han, 2015, Davies, 2015) som gör det rimligare att prata om ett ”depressivt konkurrenssyndrom” (Davies, 2015) men sådana diagnoser finns inte, i stället finns fortfarande en åtskillnad mellan ångest och depression som diagnoser även fast det är väldigt hög komorbiditet (Scull, 2022, Cohen, 2019, Morall, 2008, Paulsen, 2020).
Politiseringen har synliggjorts också av fälten positiv psykologi och ”lyckoforskning” där en oproblematiserad syn på konceptet ”lycka” tas som något som är lätt att kvantifiera som sedan kan mätas och sättas upp som mål (Gross happiness product exempelvis) som sedan kan jämföras (Cabanas & Illouz, 2019). Samtidigt som grunden för denna kvantifiering lutar sig åt självskattningsformulär som är känsliga för flera felkällor som exempelvis självförsköningsbias, svårigheten att sätta en siffra på ens värdering av ens liv (Cabanas & Illouz, 2019). Detta knyts till en större trend av kvantifiering, rankning mellan länder och en praktik att värdera siffror högre än tal från befolkningar som styrs alltså ett starkt teknokratiskt förhållningssätt (Cabanas & Illouz, 2019).
Psykoterapi har inte som den praktiseras en förmåga att aktivera lokala gemenskaper runt en individ, som är strukturellt svårt idag på grund av psykoterapi praktiseras i massamhällen. Morrall menar att detta är en form av bedrägeri i att rikta fokus på intra-psykologiska aspekter när det döljer sociala aspekter (Morrall, 2008).
Sociologer har undersökt hur psykoterapi förhåller sig till moral där man både kan se att psykoterapi moraliserar beteenden genom responsibilisering av individen, och samtidigt avmoraliserar beteende, tankar och känslor som frånkopplade moraliska signaler. Avmoralisering sker exempelvis genom patologiseringen av livet, i stället för att se det som ett moraliskt projekt (Cabanas & Illouz, 2019, Illouz, 2018). Detta gör oss skörare samtidigt som det skär av oss från ett historiskt medvetande där generationer innan hanterat stora risker och osäkerhet i sitt liv utifrån moraliska och olika narrativ (Furedi, 2019). Terapin fokuserar på individen och dess tankar frånkopplat av ett moraliskt liv som ökar fokuset på den egna lyckan och nyttan, som i sin tur förstärker risken för självfokus, inåtblickande och ältande. Avmoralisering kan också ses mot bakgrund av detta citat från Freud: ”In other words it is not so much a question as to wether we are able to cure a patient, wheter we can or not, but whether we should or not” (Freud citerad i Becker, 1973, 265). En avmoraliserad terapi kan undvika denna fråga.
En motsatt kritik är att psykoterapi skapar just en moralisering, terapin bygger in moral i individen och internaliserar den, så att skulden läggs på individens egen otillräckliga vilja att anstränga sig och hålla sig frisk, i att det skapar ett ”psykologiskt misslyckande” (Illouz, 2008). Externa problem i samhället internaliseras i individen, som till exempel ser sig själv som klandervärd för att inte hitta ett jobb, samtidigt som det inte finns tillräckligt många jobb för alla. Kritiken mot samhället är frånvarande och terapi är en del av en anpassning och en form av manipulation (Illouz & Cabanas, 2019). I vetenskaps- och teknologistudier (STS) har Arnstein i sin deltagande stege för medborgaren placerat terapi längst ned på en trappa av 8 steg där terapi kommer nedanför manipulation till och med, och med högsta steget är medborgerlig kontroll (Arnstein, 1969 i Sundqvist & Soneryd, 2020). Statsvetaren Wendy Brown har varit inne på liknande tema i terapeutiseringen skapar en moralisering där systemkritiken blir frånvarande (2015). Denna terapeutiseringen uttrycker sig också i att det politiska deltagandet har ändrat karaktär där terapidiskurser och offerdiskurser är mer närvarande och görs centrala. Vissa politiska aktörer balanserar paradoxalt mellan att försöka skapa förändring samtidigt som delvis en framställning av dem själva som sköra som andra och samhället måste ändra sig efter (Ecclestone, 2016, Illouz, 2008, Furedi, 2011). Sammanvävd med terapeutiseringen är medikaliseringen och patologiseringen som processer. Patologisering som i att sjukförklara olika samhällsfenomen där man hämtar legitimitet från en medicinsk förståelse av olika sociala fenomen, som förstärker intrycket av att agens inte finns och att det moraliska språket trycks bort ännu mer (Furedi, 2019, Svenaeus, 2013). I patologiseringen av lidande har till exempel concept creep som fenomen belysts med att allt kan bli ett uttryck för den mångskiftande och vaga termen psykisk ohälsa eller mental ohälsa, men även mer specifika begrepp som ångest, stress, depression, trauma, aggression (Furedi, 2019, Ecclestone, 2019).
Eva Illouz menar att terapeutiseringen ska ses i relation vad hon benämnt som emotionell kapitalism där emotioner har kommidifierats till den grad att de kan ses som emodities som är helt central för dagens kapitalism (Cabanas & Illouz, 2019, Illouz, 2018). Individualisering och en rationalsering av emotioner är bara en förlängning av den ordning där emotioner fokuseras på väldigt mycket, där man med emotioner genom emotionell reflexivet försöker nå en självförståelse, vilket är svårt eller omöjligt på grund av att de är inkorporerade i en kapitalistisk logik (Illouz, 2018).
Eccelstone och Furedi i sin kritik av emotionaliseringen av världen genom terapi gör misstaget i att så hårt gå inför att emotionell återhållsamhet (emotinal restraint, en stiff-upper-lipp, stoicism) alltid är bättre. Det är troligen en balans av emotionell återhållsamhet med att kunna lyssna på känslor som är en del av en rimlig emotionell reflexivitet (Holmes, 2010). Därför blir deras kritik av psykoterapi inte helt rättvisande genom att ta ett stoiskt ideal som facit, något som inte stöds heller av forskning inom området, som de faktiskt själv hänvisar till. Ett exempel som är ett starkt argument mot Furedis avemotionaliserade tillstånd för ett gott liv är Randall Collins teori om emotionell energi som visar hur centralt en känsla som stolthet är för ett gott liv (2004).
Psykoterapi har betraktats av många som en religion, civil religion eller en praktik med religiösa drag (de Groot, 1998). Andra menar att psykoterapi är en svag, kraftlös religion som ger personer för mycket hopp, som inte har möjlighet att uppfyllas i ett modernt fragmenterat samhälle (Reiff, 2006). Psykiatrikern som präst har blivit en kliché som döljer nyanser att psykoterapi bäst bör beskrivas ha religiösa likheter och drag (de Groot, 1998). Psykoterapi förenar inte människor i en moraliskt gemenskap (Reiff, 2006) och kan i stället betraktas som en ”anti-religion” som i stället spär på en ”kulturell narcissism” (Lasch, 2018). Vissa ser dock psykoterapi som en modern version av shamanism, andra mer att det är som ett prästerskap, med en ”pastoral makt” som subjektifierar klienten på att visst sätt: individualiserande, tro på sekulär frälsning, kultivera känsliga själar som behöver konstant underhåll och skapande av en sanning om individen (Foucault, 1978 i de Groot, 1992). Psykoterapi blir ställföreträdare i metoder för att nå frälsning i stället för de utkonkurrerade prästerskapet inom religion (Abbot, 1986 i de Groot, 1998). Psykoterapi kan också ses som en effekt av sekulariseringen av självet och att psykoterapi slog igenom först där moraliska gemenskaper först försvann som var USA (de Groot, 1998, Morall, 2008). Pastoral omsorg som shamanism var symbolerna och onda andars funktion att aktivera/mobilisera samhället att ta hand om en individ och ge den uppmärksamhet och stöd (de Groot, 1998). Psykoterapins frälsning är individualiserad, frälsningen är också frånkopplad moraliska handlingar, eller det sätts upp andra förbud och påbud, ett påbud om att ge tid för sig själv och att njuta av livet.
Psykoterapi kan både ses som en del av en bred avförtrollningstendens där kroppen och psyket behandlas som något som kan fullt ut förstås och kontrolleras. Psykoterapi kan också ses som en förtrollning av individen, att det finns stora, närmast magiska krafter inom personen som kan plockas fram. Den form av förtrollning hittas än mer i självhjälpslitteraturen som kan skapa en ”grym optimism”, i en övertro på att allt kan lösas, allt lidande kan försvinna med en viss psykometod (Berlant, 2011).
Sociologer har kritiserat kognitiv beteendeterapi för att individualisera, internalisera svårigheter samt bidra till en patologisering av lidande (Bauman, 2013). Till detta kommer en kritik att det skapar ett själv som är rationellt kalkylerande, objektifierar känslor som gör att känslorna frånskiljs deras moraliska anspråk (Cabanas, 2018). Det är kommodifiering och kommensuering (göra mätbart) av emotioner och tankar, som bidrar till att förstärka en individualiserads, responsibiliserad och neoliberalt subjekt (Illouz, 2018). En kritik har varit på att meningsfullhet försvinner och att ”må bra” som att vara lycklig blir ett överordnat mål, i stället för att leva meningsfullt och moraliskt liv (Furedi, 2019).
Sociologer har kritiserat psykologi och psykoterapi för att fokusera ensidigt på inblick, att vända sig inåt för att hitta svaret på varför man mår dåligt (Illouz & Cabanas, 2019, Cederström och Spicer, 2015, Davies, 2015, Paulsen, 2020). Detta späder på den narcissistiska kulturen som är grundproblemet i varför vi känner oss ensamma, isolerade och alienerade från varandra (Lasch, 2018). Vissa delar av den här kritiken menar jag fångar problem inom KBT, men annan kritik missar målet. KBT syftar till att skapa en utblick att komma bort från det självcentrerarade ältandet och hotvaksamheten. Metakognitiv terapi vill fånga upp och motverka olika tankestilar som gör att man hamnar i ett inblickande ältande. Kognitiv terapi är till för att främst öka funktionaliteten, inte sökande efter en lycka som ett mål i sig. Dock är denna ”funktionalitet” begränsad till en individualiserad form av vad som är ”funktionellt” som inte behöver vara exempelvis att man är god etisk medborgare som man skulle kunna beskriva som centralt för att betraktas som ”funktionell”. Exempelvis är beteendeexperimenterande något som används inom KBT för att exponera patienten för saker den har irrationella rädslor för. Beteendeexperiment skulle kunna vara en praktik som skulle kunna fortsätta för att leva ett allmänt experimenterande och testande liv, men det tar ofta slut just vid en minimi-nivå där ångesten har gått ner så mycket att man kan leva ett ”normalt” liv med en god nivå av ”funktionalitet”.
Tredje vågens KBT med till exempel ACT råder klienten till att jobba med acceptans och sen engagemang för det omgivande, inte allmänt sökande av en avmoraliserad form av ”lycka” som grundaren av terapin Stephen Hayes uttryckligen vänder sig emot och lutar sig mot en buddhistisk förståelse av lycka och lidande. Kritiken som riktas mot Hayes är att han är en del av en process där buddhistiska tankar tas ur sin tanketradition som är stark individualiserad, västerifierad och osynliggör den politiska och sociala kopplingen som buddhistiska tankar har (Purser, 2019). ACTs ena ben är engagemang (commtiment) mot olika ”livsvärden”. En viktig kritik är att detta skulle kunna vara en grund för en mer utblickande terapi, men den brister i att hantera politiska frågor som snabbt dyker upp när man pratar om livsvärden. Dessa livsvärden kan vara ogenomtänkta, individualiserade, triviala och oetiska till och med på grund av att de inte satts under kritisk reflektion, utan dessa livsvärden är mer för att öka ”funktionaliteten” och minska lidande (Paulsen, 2020).
Positiv psykologi har blivit kritiserad både inom och utanför psykologin för metodfel, problematiska antaganden, mätproblem, otydlig epistomologisk grund, otydligt koncept som ”lycka” som är oproblematiserat försöks att kvantifieras utifrån självskattningsenkäter (Cabanas & Illouz, 2019). Ett problem med positiv psykologi är att ”meningsfullhet” instrumentialiseras för en oklar definition av ”lycka” (Cabans & Illouz, 2019). Den här kritiken är dock inte helt rättvis eftersom Seligman använder sig av begreppet blomstring i stället för lycka (Seligman, 2013), som är en eudaimonisk syn på lycka. En vassare kritik är dock att Seligman tror sig stå för en eudaimonisk syn på lycka men i praktiken så används positiv psykologi på sätt som kan ifrågasätta detta, exempelvis i amerikanska militären (Ehreinrich, 2010). Positiv psykologi blir likt hur medveten närvaro blivit instrumentialiserat frånkopplade den etiska traditionen (Purser, 2019).
Positiv psykologi har dock starka tendenser i att vara utåtblickande. Det finns tekniker som exempelvis ”moralisk upphöjning” (eng moral elevation) där antagandet att ältande kommer från ett självfokus. Därför ska man börja tänka på andra personer och ta deras perspektiv (McGuire & Mignogna, 2020). Jonathan Haidt och Barry Scott Kaufman är två viktiga psykologer som har stort fokus på det goda livet i sin forskning och praktik. Kaufman bygger vidare på Maslow där både självförverkligande som begrepp har en utåtblick och starkt social prägel som Maslow själv förespråkade, men lade också till att högsta värdet på behovstrappan är ”transendens” som är helt utåtblickande (Kaufman, 2020). Inom positiv psykologi finns också tekniker i generositet för att skapa bättre välmående, som ligger väldigt nära Aristoteles tankar om att njutning följer goda handlingar. Illouzs kritik är att meningsfulla handlingar instrumentialiseras för lycka som högsta mål. Illouzs egen filosofiska grund tycker jag blir oklar. Förespråkar hon en pliktetik? Kants pliktetik har vissa menat har en orealistisk syn på mänskligt beteende, med en koppling mellan viljestyrka och förnuft och underskattar känslors nödvändighet som då kan ses som ”instrumentialiserande” eller som smutsar ner etiska handlingar med känslor och egenintresse.
En kritik som förs fram är att fokuset på självförverkligande som Maslow såg som det högsta steget i sin behovstrappa är främst ett själv-förverkligande (Cabanas & Illouz, 2018). Detta är missvisande kritik eftersom Maslow menade att den som självförverkligade sig själv gjorde detta med en utblick mot olika värden (sanning, skönhet och rättvisa), problem att lösa och att han senare i karriären också såg som transcendens som ett steg över självförverkligande och har en väldigt social vision (Kaufman, 2020). En viktig kritik kan då vara hur humanistisk psykologi appliceras i till exempel organisationer, där vissa delar väljs ut och andra glöms, exempelvis en upp och ner vänd behovstrappa, psykologi blir då ”captured” som Cabanas och Illouz skriver om (2018).
En viktig kritik av humanistisk psykologi är fokuset på att försöka hitta ett autentiskt jag. Autenticitet kan ses som en av flera olika identitetsteknologier som inte behöver leda till det bästa resultat i välmående och gott liv, utan i stället en tyngande identitetsfundamentalism och är fyllt av olika paradoxer som gör det omöjligt att nå fram till ”ren” autenticitet (Moehller & D’ambrioso, 2021). En föreställning om att det finns något autentiskt bortom det sociala har Hochschild till exempel stått för. Dock är detta en svag autentiskhet utifrån att vi ändå påverkas av vad vi tänker och känner vara ett autentiskt jag (Hochschild, 2012, Taylor, 1991).
En utväxt av humanismen som blev en rörelse var självkänslarörelsen. Detta fokus på självkänsla har sociologer verkligen gjort gott i att kritisera. Sociologen Thomas Scheff har till exempel tittat på forskning om självkänsla och diskuterar misslyckandet i den forskningen (Scheff & Fearon, 2004). Dock har självkänsla som koncept och viktig faktor försvarats om man ser det på ett mer dynamiskt och indirekt sätt (Strandell, 2017, Scheff & Fearon, 2004).
Psykiatri är idag en praktik, diskurs och ideologi som har stort inflytande, så mycket av att de kan ses som en hegemonisk diskurs (Cohen, 2016, 2018). Samtidigt menar flera forskare att psykiatri befinner sig i en pågående kris som tar sig uttryck som starkt ifrågasättande och osäkerheter kring validiteten och reliabiliteten kring diagnoser som ställs, avinstitutionaliseringen ledde inte till en bättre vård i ”communityt” utan fortsatte negligeringen av dessa personer men i en mer responsibiliserad form, en övertro på psykofarmaka som är institutionaliserad i t ex USA (Scull, 2022). Psykiatriska diagnoser har problem med validitet: mätning, konstrukt, och prognos/förutsägbarhet (Scull, 2022). Andra problem är intersubjektivitet (psykiatriker gör samma diagnos av samma fall), test-återtest, brist på etiologi, och bristande behandlings-specificitet (Scull, 2022). Psykiatrins förlitande på den medicinska modellen med ett fokus på neurokemiska processer för att förstå människan kan ses subjektiferingen av det ”neurokemiska subjekt” (Rose, 2019). Detta är en del av att kritiken har varit att mental sjukdom bara kan ses som en metafor om det inte finns en tydlig koppling till biologiska markörer. Andra menar då att denna koppling finns tydligt och att man kan se det som hjärnsjukdomar eller på sistone även tarmsjukdomar (efter kopplingar mellan tarmflora och depression). Nikolas Rose har varit kritisk mot hur psy-själv skapas men menar ändå att neurologiska grunden tillsammans med sociala och sociologiska aspketer är en väg framåt (2013). Psykiatri och psykoterapi kan ses som en form av biomakt som formar ”conducts of conducts”, alltså hur kategoriseringar, mätandet och kontroll görs i ett samhälle (Foucault, 1991 i Fullagar, 2017). En del av detta är att se sig mer som ett neurokemiskt subjekt som konkurrerar/kompletterar ett psykologiskt subjekt (Fullagar, 2017). Dessa diskurser som kopplas till denna biomakt gör det svårt att veta vad som är placebo, men att troligen är det just detta diskurser och subjektifieringar i mötet med psykiatri som skapar placeboeffekten (Fullagar, 2017). Subjektiferingen är också till att bli en konsument som konsumerar subjektivt välmående och hälsa, snarare än att vara en medborgare (Fullagar, 2017).
Psykiatri och psykiatriseringen ses av vissa sociologer inom mad studies som ett förtryck (sanism, mentalism) som utför psy-våld av olika slag och dominerar olika subjekt genom epistemisk orättvisa, och kan ses som kolonisera vissa kroppar och deras psyken (Mills, 2014, Cohen, 2018).
Medikalisering är en process där olika åkommor och problem behandlas som medicinska problem under den medicinska modellen (Conrad, 2007). Inom psykoterapi och framför allt psykiatri har denna modell varit starkt rådande, men haft konkurrens av andra relationella och psykosociala modeller. Den farmakologiska revolutionen har haft blandande effekter där vissa läkemedel används med stort behov och har räddat liv, samtidigt som vissa tagit det som kunde blivit hjälpt på andra sätt och skapat en övertro till den medicinska modellen inom psykiatri (Scull, 2022). Det kan samtidigt vara avstigmatiserinde men kan också dölja vissa diskurser, till exempel motståndsdiskurser och politiska diskurser (Morrison, 2005). Dessa processer har dock lett till motståndsdiskurer och praktiker efter upplevelser av personer ser sig som ”överlevare” till och med och att det är en del av sanism och psy-våld (Morrison, 2005, LeFrancois, 2019). Psykofarmaka som överanvänds är återkommande problem enligt kritiker (Gotzsche, 2013, Healy, 2007, Angell, 2004, Whitaker, 2015, Morall, 2018, Rose, 2019)
Psykofarmakologi befinner sig enligt flera forskare inom psykiatrisk forskning i en kris, som syns i att få och små framsteg gjorts i nya mediciner, och att momentum som funnits minskat så mycket att flera stora tongivande företag som lett den psykofarmalogiska revolution minskat sina investeringar i utveckling av nya preparat och att det är tomt i ”pipelinen” på nya preparat (Rose, 2019, 130, Scull, 2022). Läget är omdebatterat där andra forskare trycker på att framsteg görs. Krisen förstärks av problem i de metoder som används, där de ofta använts på ett svagt sätt med flera felkällor (ex blindheten är för liten), men också att det finns inbyggda begräsningar i att avvända random controlled trials (RCTs) där det är rätt lätt för både de som delar ut och får ta del av psykofarmaka att veta om de har placebo eller inte (Kirsch i Rose, 2019, 122). Psykofarmakologi har också lidit av flera återkommande skandaler som dragit in centrala forskare och praktiker som använts som ”key opinions leaders/thought leaders” som i exempelvis ADHD forskning lett till varningar från Harvard av viktiga forskare som för att få pengar till forskning i ansökning från Johnson & Johsnon utlovat positiva resultat för Johnson & Johnsons egna ADHD medicin (Scull, 2022 ). En av de mest extrema fallen i denna är skandalen runt opioder som aggressivt marknadsförts till läkare, där man återkommande breddat användning av dessa kraftfulla och beroendeframkallande preparat som är en delfaktor som lett fram till en fenomenet ”deaths of despair” i USA (Scull, 2022).
När sociologer kritiserar terapier använder sig ofta en diskursanalys, tittar i manualer, böcker, och vilka ord som används. Det har inte gjorts alls lika mycket studier (om ens någon?) om hur terapeuter praktiserar av sociologer (Morrall, 2008). Det finns viss forskning som till exempel att terapeuter blir mer eklektiska ju mer erfarna dem är och ju bättre terapeuten kan visa empati desto bättre utfall av terapin (Miller, 2015). Terapeuter kan även göra motstånd mot olika delar av hur klinisk psykologi har utvecklats. Terapeuter kan vara högst kritiska mot medikalisering, överdiagnostiscering och patologisering av klinter