Många sociologer har ställt sociologiska diagnoser. En central del av att vara sociolog är att ställa och undersöka olika diagnoser som alienation, avförtrollning eller blasé attityd exempelvis. Mary Richmond menade att ”sociologiska diagnoser” skulle kunna användas mer kliniskt som en viktig del av att skapa effektiva och systematiska sociala interventioner (Richmond, 1917), något som den tidige sociologen Jane Addams vände sig starkt emot på grund av att detta skulle minska jämlikheten, minska kopplingen som sociologen kunde ha till ett samhälle (Trost & Levin, 2010).
Hur bör diagnoser utformas och på vilka grunder? Vad bör man använda för begrepp? Är det möjligt att bygga en ny begreppsapparat med sociologisk grund? Skulle det ha fördelar som att till exempel minska negativa effekter av medikalisering och terapeutisering, som är mindre alienerande, subjektifierande som en patient och mindre esoteriska jämfört med psykiatriska diagnoser (Moloney, 2013, Furedi, 2004, Rose, 2019)? Det finns olika problem som kan uppstå vid skapande av sociologiska diagnoser som: vems förståelse dominerar, är det förstahands eller tredjehandsförklaringar, kommer de sociologiska diagnoserna vara reifierande, individualiserande eller kommer de kunna bidra till sociologiskt medvetande/fantasi, kommer de bli esoteriska, hur ska man avgränsa, kodifiera sociologiska diagnoserna och hur ska man skilja orsaker från symptom?
Denna bok föreslår att sociologisk diagnos är ett lämpligt begrepp. För att det inte ska bli reifiereande, missa kontext och komplexitet, vara avmoraliserande och patologiserande, så kommer diagnoser föreslås vara heuristiska, mjuka och stöd för att skapa ”formuleringar” av svårigheter som en person kan befinna sig i. Diagnoserna ska inte vara till för att skapa en patientidentitet utan ett stöd för att bygga sociologiskt medvetande. Diagnoser kan ses som kulturella teknologier för att sensitera personen inför varandets sociala dimension som kan synliggöras genom sociologi. Det kan ses om ”vapen” (Bourdieu, 2001) för att bygga motståndskraft och agens. Det är teknologier mot självet som samtidigt stödjer individen att rikta blicken utåt mot det sociala och deras egen sociala inbäddning (Rose, 1996, Mills, 1959).
Sociologiska diagnoser skulle kunna ses som ett försök till balans mellan subjektivism och objektivism, förstahands och tredjehandsförklaringar (Aspers, 2011). Det skulle skapa utrymme för klientens egen självförståelse som kommer i kontakt med sociologens förståelse. Det för att undvika det parodiska i att klienten blir alienerad genom att få en diagnos som alienation av en kall socioterapeut.
En kritik mot psykoterapi är att tredjehandsförklaringar dominerar speciellt inom psykoanalys historiskt. Detta har varit en del av skapande av den ”kliniska blicken” med ett maktövertag och subjektiferande effekter (Rose, 1996). Ett antagande inom motiverande intervjuer är att försöka jobba på ett motsatt sätt där den kliniska blicken försöker ersättas av en empatisk blick (Miller, 2018), det är en blick som ser att den klienten har resurser inom sig som terapeuten kan frammana med rätt bemötande. Jag föreställer mig att det går att få de bästa av båda världar, frammanande av klientens resurser och samtidigt bygga in sociologiska diagnoser mer som en socioedukation. Sociologiska diagnoser behöver inte läggas lika mycket tyngd på att de är slutgiltiga sanna fakta, utan kan vara mer som heuristiska hjälpmedel framåt, eftersom antagandet är att dessa inte är fast utan skapade i det sociala och därför starkt påverkansbara. Ett problem med att betrakta sociologiska diagnoser som heuristiker är att individen kan uppleva något som väldigt verkligt. Den upplevelsen ska inte underkännas men hur den ska tolkas är vad som ska upptäckas klienten och terapeuten tillsammans. Sociologiska diagnoser har en risk att reifieras precis som psykiatriska diagnoser, därför är ett heuristiskt förhållningssätt behjälpligt.
Sociologiska diagnoser ska också ha effekten att inte individualisera problem. En aspekt av vad de sociologiska diagnoserna ska leda till är att skapa en framåtrörelse i att det som är i dig är också något som är fel i samhället och du kan och bör göra något åt det och det är samtidigt så du läker dig själv, en medvetandefieringsprocess (Freire, 2000).
Att se sociologiska diagnoser som heuristiker i stället för etablerade fakta skulle också kunna hjälpa till med ett annat känt problem i skapande av diagnoser: avgränsning mellan olika diagnoser när ”samsjuklighet” är vanligt. Psykologi har haft problem med att många diagnoser är överlappande och att en person kan pendla mellan diagnoser, och att de generellt är oprecisa samtidigt tanken är att de ska skapa en tydlighet för behandlingen (Morrall, 2018, 158). Att försöka ha biologiska markörer har hittills visat sig svårt, delvis på grund av diagnoserna är så oprecisa och flyter in i varandra (Morrall, 2018, 158). Detta ska inte tas som insats för att det inte är möjligt att hitta biologiska markörer i framtiden (Morrall 2018, 174, 182, Rose, 2019).
En annan styrka med ett heuristiksförhållningssätt är att man i stället för att bestämma en viss tolkning, tillsammans med klienten upptäcker och diskuterar i strävande efter ett jämlikt förhållande mellan olika tolkningar. Detta har redan föreslagits att psykoterapi bör röra sig mot (Milton & Legg, 2000). Alla de olika sociologiska diagnoser blir en grund för tolkning och upptäckande av samhället och de meningar och förståelse som finns. Detta är allmänt något som socioterapi brukar sträva mot (Fritz, 2020), men det har också föreslagits att detta måste ske mer inom psykoterapi, exempelvis KBT (Sheila & Hollanders, 2003).
Ett annat problem med diagnoser är att de kan lätt bli esoteriska. Problemet med esoteriska begrepp skapar en större tröskel till förändring (Lindblom, 2023). Det kan leda till att klienten upplever ännu ett socialt misslyckande att inte ha tillräckligt med kulturellt kapital, ännu gång möta en person som är i bättre maktposition med mera kunskap. Vissa begrepp som jag tänkt ha som sociologiska diagnoser är mer komplicerade än andra, i bemärkelsen längre från vardaglig förståelse och tal. Makt, lydnad, förtyck, emotionell energi (social energi), normer, roller är det lättare jämfört med begrepp som habitussvårigheter, wellnessyndromet eller falskt medvetande. Hur många begrepp får man lära sig i psykoterapier? När blir man överbelastad? Det är ändå rätt många begrepp man lär sig i psykoedukation.
En sista utmaning med sociologiska diagnoser är att möjligheten att mena personen befinner sig mikrosociologiskt i massor av sociologiska diagnoser som skulle leda till en extrem överdiagnostisering som är långt större än det som vissa menar finns inom psykiatriska diagnoser. Man skulle kunna säga att en person befinner sig mer eller mindre i alla sociologiska diagnoser eftersom dessa diagnoser har gjorts av dagens samhälle. Psykologer har generellt en tumregel att ställa så få diagnoser som möjligt, för att skapa fokus och hanterbarhet både för patienten och terapeuten, och någonstans att börja med. Denna praxis skulle man också kunna utifrån en socioanalys. Vilka är de viktigaste som man kan börja med?
Flera begrepp och sociologiska diagnoser tvingar terapeuten och klienten (när den är redo för det) att erkänna komplexiteten i våra liv, som ska göra oss mer redo och grundande att på riktigt skapa förändring. Sociologiska diagnoser kommer med fördelen att visa på att man befinner sig i ett samhälle där andra är i svårigheter gemensamt med dig, du är inte ensam. Dessa sociologiska diagnoser skulle vara en del av en socioedukation (jfr psykoedukation) men mycket mer som en form av ett bildningsprojekt där man lär sig om sin omvärld genom sociologi.
Ett annat sätt se på alla dessa sociologiska diagnoser är att en sociologisk diagnosmanual skulle kunna användas mer satiriskt för att vissa på hur många sociologiska diagnoser som alla i samhället skulle kunna få direkt, som skulle kunna relativisera och avstigmatisera psykiatriska diagnoser, eller gå emot sanism (Ingram, 2015) som en form av diskriminering. Det skulle kunna visa hur alla egentligen är underdiagnosticerade av sociologiska diagnoser, där underdiagnosticeringen är en socioedukativ insikt till att vi har många olika sociala problem som tillsammans gör saker komplexa som kan bygga en sociologisk fantasi. Mycket av det som anses vara normalt, funktionellt och hälsosamt betraktar sociologier som irrationellt eller ”patologiskt” (Fromm, 1993, Honneth, 1996). Detta bör socioanalys utgå ifrån, ta den sociologiska insikten om att normalitet inte är oproblematiskt.
Ett förslag i stället för diagnoser är ”formuleringar” som görs tillsammans med klienten som exempelvis Rose argumenterat för (2019, 187). Detta har även radikala psykologer också gjort i form ”psykologiska formuleringar” (Johnstone & Dallos, 2006). Dessa formuleringar ska vara detaljerade beskrivningar av situationen som personen befinner sig i (Rose, 2019). Formuleringar som begrepp är tillför att tydliggöra att fokuset i att ställa diagnoser egentligen är att göra korrekta formuleringar av situationen. Annars finns en risk att man förenklar analysen och missar sociala kontexter som att personen är indragen i relationer av förtryck (Rose, 2019).
Ett alternativ till formuleringar är att beskriva ”svårigheter” som personen befinner sig i, som även kallats ”problems in living” (Szasz, 1961). Det finns en parallell till en praktik inom skolvärlden att elever befinner sig i, och inte har svårigheter. Detta är för att med språket styra lärare i att inte individualisera och reifiera svårigheten lokaliserad i eleven. Att tala om exempelvis kärlekssvårigheter så kan man prata om det mer brett att klienten tar del av olika mikrosociologisk processer som exempelvis: emotionellt arbete, obalans i omsorg i relationen, exploatering av kärlekskraft, lägger för mycket vikt vid relationen och för mycket mening den relationen. Olika former av svårigheter skulle vara mer bredare och lösare än diagnoser. Socioanalysen som man gör tillsammans med klienten i en sokratisk dialog, blandat med socioedukation mynnar ut i att man ringar in några olika tillstånd och eller svårigheter man har i sitt liv. Det kan vara svårigheter i olika sfärer, det också vara svårigheter som är sfär övergripande som i ett nätverk förstärker svårigheterna. Svårigheter kan vara vänskaps, kärlek, arbete, familj, fritid, mening osv. Olika svårigheter påverkas av olika tillstånd. Formuleringar och svårigheter kan absolut användas tillsammans med sociologiska diagnoser. Sociologiska diagnoser blir ett sätt att formulera tjocka formuleringar och ringa in svårigheter.
En väg att gå är att centrera sociologiska/sociologiska diagnoser runt begreppet ”patologier” (Fromm, 1990, Honneth, 1996). Freud fokuserade på att ställa diagnoser på individen och lade förklaringen till diagnosen i individen och trauman med kopplingen till familjen. Freud spekulerade dock också kring möjligheten till ”research into the pathology of civilized communities" som följdes upp av Fromm (1990). Fromm är ett exempel som följde den tradition i sin freudo-marxism i att ställa ”samhälleliga patologier” (Fromm, 1990). Honneth är en av efterföljarna till att vidareutveckla sociala patologier som begrepp (1996) och används fortsatt (ex Engdahl, 2016, Zurn, 2013). Som synonym till patologier används ”distortions” på svenska förvrängning som är en spännande metafor också. Patologier och förvrängningar som metaforer i en socioterapeutisk kontext kommer dock med risken att det är för starkt och för mörkt. Det är ett mer lämpligt språkbruk i kritisk teori för att fånga problemet i ett samhälle, men att säga till någon att den lider av olika sociala patologier och förvrängningar skulle vara mindre lämpligt. Dessutom så kan man säga att:
Zurn i sin diskussion av Honneths syn på sociala patologier använder sig av första-ordningen och andra-ordningens ”disorders”- som i en exakt översättning till svenska är o-ordningar, men som har översatts mer till störning. Zurn och Honneth öppnar sig för en risk att spegla psykiatrisk och biomedicinsk diskurs om människan. Effekten är att man försöker göra diskursivt och epistemiskt motstånd mot psykiatriska hegemonin, men speglar samtidigt flera centrala begrepp. Honneth menar att det är det goda livet som är motsatsen till patologier, men det goda livet kommer att riskera förstås i en form av mer eller mindre frisk eller hälsosam. Andra metaforer som använts som ”socialt-välmående” har liknande problem, som är en begränsande metafor. Zurn pekar på att sociala patologier perspektivet behöver fokusera mer på det terapeutiska och emancipatoriska (2013). För att göra detta behöver vi rätt metaforer. Vad ska dessa metaforer vara för att ”bli frisk” ska det vara vaccin, botemedel och medicin? Dessa metaforers närhet med patologi visar att detta inte är en produktiv väg att gå, eftersom det för mycket skulle ta in biomedicinsk diskurs i sociologi. Zurn använder sig av metaforen ”distortions” som skulle översättas till förvrängningar (2013). Detta är närmare obalans som metafor. Dock kopplar Zurn det till en förståelse av sociala patologier som måste vara något de flesta upplever (2013). Detta bryter med ABT där obalanser sker på olika nivåer och kan vara manifesta och latenta. Zurn gör misstaget som kritisk teori tidigare gjort som är att försöka ha totaliserande analyser som missar att grupper som exempelvis Amish har annorlunda balanser. Patologier som begrepp har också nackdelen att det är klurigt att prata om att man är mer eller mindre sjuk, samt när har ett samhälle nått ett minimum av friskhet för att kategoriseras som friskt. (Berglund, 2026).
Detta resonemang är hämtat från Berglund (2026) där syftet med diskussion är att visa varför metaforen balans och obalans är bättre på grund av att det är mer pedagogiskt och något mjukare att få mötas av i socioterapi och socioedukation. Balans är dessutom ett super-tema inom sociologi och en återkommande metafor och tankefigur både explicit och implicit (Berglund, 2026).
Patologier som begrepp har även använts av Durkheim som står i konstrast med ”normalitet” (Durkheim, 1982). Normalitet ses som hälsosamt och det avvikande är patologiskt (Law, 2011). Problemet är att Durkheims resonemang är både cirkulärt och nominellt, som gör att det är samhället som utgör måttet för vad som är hälsosamt och inte (Law, 2011). Honneths användning av patologier är bättre för at normaliteten kan problematiseras, jämfört med Durkheim, men patologier som begrepp är fortfarande bristfälligt.