Psykoedukation är en etablerad praktik för att förstärka effekter av psykoterapi. Det ökar förståelse, minskar känslor av otrygghet och öka chansen för en god allians med terapeuten. Psykoedukation sker också utanför den kliniska kontexten i form av självhjälpslitteratur. Eva Illouz har kritiserat självhjälpslitteratur, självhjälpskultur som Oprah Winfrey shower, men också hur självhjälpen är en del av psykoterapi (Illouz, 2008). Narrativet om att det är självet som kan hjälpa sig själv är grunden för ett ”psykologiska misslyckandet” som Illouz kallar det, för att subjektet görs helt ansvarig för sitt mående. Kärleksäventyr och autenticitet genom dem blir det viktigaste i livet (Illouz, 2020, Sennett, 2002).
En föregångare till KBT är Albert Ellis Rational Emotive Behavior Therapy med hans extremt individualiserade budskap i självhjälpsboken med den avslöjande titeln How to stubbornly refuse to make yourself miserable about anything- yes anything. I boken ska man anamma ”radikal acceptans” och att se allt negativt i ens liv som resultat av irrationellt tänkande. KBT i primärvården är inte alls så extremt och uppmuntrar till ett mer realistiskt synsätt, men samtidigt finns det kvar drag av att realism är en stor grad av acceptans till rådande samhällsordning som förstärks av terapin inte ger verktyg för att analysera den rådande ordningen. Skulle detta göras finns risk att man skulle kunna känna mindre känsla av kontroll som skulle gå emot ett av målen i KBT.
Mcgee har skrivit en kritik av självhjälpslitteratur och visar samtidigt en möjlighet för att lära sig av dess kulturella framgångar. Den energi och viljan att förbättra sig finns bland människor, men den måste kanaliseras och stödjas upp på annat sätt (2005). Paulsen menar att en ”sociologisk självhjälp” skulle kunna vara en större omsorg om det yttre (Paulsen, 2020). I sin kritik av självhjälpslitteraturen missar Illouz det filosofiska arvet där praktiker och tekniker är en del av ett moraliskt liv. Självhjälp är aldrig bara själv-hjälp utan alltid i det sociala. Självhjälpslitteratur ger kulturella verktyg, moraliska tekniker, men vilka dessa är kan ifrågasättas och ges alternativ till. Socioedukation för att bygga en sociologisk blick och fantasi skulle kunna vara sociologers svar. Mcgee menar att den energin som finns i olika former av självhjälp skulle kunna fokusera på hur man blir en god medborgare och kan hjälpa och vara värde, i stället för som mycket är fokuserat på antingen i den privata sfären, eller en väldigt karriäristisk, instrumentialiserad, cynisk framställning av yrkeslivet och världen, där fokus ligger på att bygga ens eget humankapital (Mcgee, 2005).
Jämfört med forskningen om psykoedukation är forskning om socioedukation mer begränsad. Zetterberg (1962 i Bruhn & Rebach, 1996) har manat på sociologer att göra handböcker och förenklingar av sociologi och popularisera sociologi som andra forskningsfält har gjort, som till exempel psykologi. Socioedukation har ofta använts i mer kollektiva sammanhang. Socioedukation finns inom aktionsgrupper där man lär sig om liknande problem man har och som sedan kopplas till sociala orsaker (Touraine, 1995). Självhjälpsgrupper eller aktionsgrupper med modeller från AA-möten och Frieres arbete. Socioedukation kan också ses finnas när socialarbetare utgår ifrån ett företrädesperspektiv där en del av är att informera om personens rättigheter för klienten, men också en socioedukation mot resten av samhället (Payne, 2015). Socialt arbete på community nivå med aktivering, mobilisering, förmågebyggande och stärkande av socialt kapital inkluderar socioedukation. Kritiskt socialt arbete är socioedukation i form av byggandet av "medvetandegörande" och "kritisk analys" som ska leda till "kritiska handlingar" (Payne, 2015, 406). Kritiskt socialt arbete har stort fokus på socioedukation, så stort att den har fått kritik för att för mycket premiera långtgående självreflektion och reflektioner om samhället som dock inte stödjer förändringar för klientens person (Payne, 2015, 407). Mullaly är en forskare som varit central och han menar att terapeuten behöver ta död på myter som klienten kan ha. Mullaly utifrån ett socialistiskt perspektiv ser dessa myter som hindrande för personen som behöver utbildades i: knapphet med resurser och jobb godtas som fakta, vissa gruppers syn är mer sanna, stereotypiserande, skuldbelägga/responsibiliseras individen/offret, konkurrens och ambition är naturliga företeelser, västerländsk utbildning och kunskap är bäst och de flesta tillhör medelklassen (Payne, 2015, 428). Detta kan kritiseras utifrån att den är socialistiskt grundad mer än tydligt sociologiskt grundad.
Sociologi är en akademisk disciplin som de senaste decennierna förlorat i inflytande (Mouzelis, 1995). Det har talats om att sociologi är kris, fragmenterad, dålig koppling mellan teori och empiri, utan nytänkande och tribalism (Alvesson, Gabriel & Paulsen, 2017). Färre studerar sociologi på universitetet i stället i en tid där företagsekonomi är den vanligaste utbildning i högre utbildning (Holmqvist, 2023). Sociologer är sällan en del av den offentliga debatten. Framför allt är sociologiskt tänkande inte något som är särskilt stor del av det moderna tänkandet. I stället är det ekonomi, psykologi, biologi, medicin, religion och new-age som dominerar vår självbild och tolkning av världen. Det är vanligt att tänka i och om den sociala värld vi lever i, men att tänka på den sociologiskt är ovanligare. En orsak är att effektiv socioedukation inte spridits i kulturen. Detta är i sig en effekt av socioterapi inte finns som ett etablerat fält för forskning. En stor faktor till att psykologi är ett större fält än sociologi är också delvis beroende av att man forskat mer praktiknära med just psykoterapi.
Flera sociologier har skrivit för en offentlighet och sysslar med vad som kallats för en offentlig sociologi. Dessa sociologer skriver dock inte renodlat i inramningen av självhjälp utan boken är till för att bygga medvetenhet som ska hjälpa läsaren till insikter. Böckerna ger sällan råd kring hur man ska agera i sitt eget liv. Den enda boken sociologen som skrivit en sådan bok men som få hört talas om samtidigt som det är en av de en av nutida mest inflytelserika och betydelsefulla sociologen Randall Collins. Boken heter Why Napoleon Never Slept: How Great Leaders Leverage Emotional Energy och är skriven tillsammans med Maren McConell (2015). Redan rubriken har tilltalet av en vanlig självhjälpsbok, skillnaden är att den är byggd utifrån en applicering av Collins egen sociologiska teori om internations ritualer och emotionell energi. Boken går igenom hur ledare som Napoleon, Jesus, Steve Jobs och Sam Walton (grundare av Walmart) alla hade en förmåga att bygga emotionell energi genom små vinster och starkt fokus. Dessa var en förstärkande spiral av ökad emotionell energi av stolthet som de fick av framgångsrika sociala interaktioner. Dessa interaktionsritualer är där alla människor hämtar energi och rytm. Vissa går från dessa interaktionsritualer fylld av energi och andra går där ifrån dränerade på energi. De som lär sig mer, får mer kunskaper, mer kulturellt kapital kommer laddas med dessa idéer och om de hittar andra som är lika fokuserade på dessa idéer kommer mötet mellan dessa möten att bli framgångsrikt och ladda mötet med ännu mer energi. Som varje självhjälpsbok kommer även Collins bok med råd för att bygga emotionell energi i sitt liv. Exempel på några är följande (Collins & McConell, 2015):
Vinn emotionell energi genom framgångsrika sociala möten. Checka av om det är ”mikro-social instämning” i interaktionen. Gör detta genom att bygga upp en gemensam rytm i interaktionen. Känn din rytm, leta efter den andra personens rytm och låt era rytmer blandas tills ni blir som en kör.
Ge energi för att få energi, men undvik energidränerare. Den som ses som karismatisk är den som har en riktning och kan skapa en rytm som andra vill ta del av.
Bygg upp momentum där det är mindre motstånd med små vinster för att göra sig redo för svårare utmaningar. Momentum är emotionell energi som är lågintensiv men vital som ger en förmåga att fokusera under långa perioder.
Detaljer är bara tråkigt när man saknar riktning. Vinnare ser att vinna som mondänt rutinarbete, men utifrån ser det ut som magi. För att vinna behöver man träna länga, fokuserat och noggrant. Självförtroende följer detta när man vet att vad man ska göra och man är säker i det.
Varför har inte sociologer skrivit fler böcker som Randall Collins gjort? Varför finns det närmaste oändligt med självhjälpslitteratur som bygger på psykologiska tankar och bara en bok som byggs på sociologiska tankar.
I princip alla sociologer riktar in sig på att forska och producera ny forskning. Andra sociologer når ut i offentligheten via att komma med policyrekommendationer. Andra sociologer som nämndes i början skriver för en offentlighet men där finns det en bias mot att hålla sig till analysen av samhället och inte ge råd, och en vanlig genre har just blivit att kritisera den stora självhjälpsindustrin. När Eva Illouz och Frank Furedi analyserar självhjälpslitteratur är det också en ensidig kritisk analys. Dessa sociologer som legat närmaste självhjälpslitteraturen har missat att rådlitteratur har en lång historia. Att ge råd är en del av kulturen har existerat i alla samhällen men har ofta gjorts genom religiösa böcker och praktisk filosofi. Detta går tillbaka till antik filosofi där kärleken till visdom var drivande i kontrast till dagens filosofi som ofta är akademiskt inriktad. The art of self-improvement: the timeless truths (2021) skriven av den före detta professorn i kulturell historia Anna Schaffner visar på historien kring självförbättring som finns i massor av kulturer genom tiderna. Det som har hänt är att dessa råd och självhjälp blivit en del av en hård kultur av optimering och som är ofta högts konkurrensbetonad och individualistisk med ens egen lycka, välstånd, upplysning, produktivitet och framgång före andra tack. William Davies menar att detta leder till ”depressivt konkurrenssyndrom” (2015). Detta allmänt rådande kulturella ideal om ”optimering” med tvångsmässigt fokus på en viss identifierad ”perfektion” kommer med stora kostnader socialt och psykologiskt (King, Gerish & Rosa, 2019). Denna optimering får lätt något robotaktigt över sig (King, Gerish & Rosa, 2019). Den strävan efter perfektion är mer kopplat till vad filosofen Charles Taylor fångat med denna formulering skedde med sekulariseringen:
“Many felt a profound malaise at the idea that the sources of benevolence should be just enlightened self-interest, or simply feelings of sympathy. This seemed to neglect altogether the human power of self-transcendence, the capacity to go beyond self-related desire altogether and follow a higher aspiration.”
Självhjälpslitteratur hamnar ofta just i snävt egenintresse eller upplyst själv-intresse.
Socioedukation skulle syfta till att bygga ett sociologiskt medvetande där sociologisk självhjälp kan vara en del som kan särskilja sig från den dominanta individualiserande och optimeringsfetisherande självhjälpslittetaturen. Berger skriver om vad sociologiskt medvetanden är:
“We see the puppets dancing on their miniature stage, moving up and down as the strings pull them around, following the prescribed course of their various little parts. We learn to understand the logic of this theater and we find ourselves in its motions. We locate ourselves in society and thus recognize our own position as we hang from its subtle strings. For a moment we see ourselves as puppets indeed. But then we grasp a decisive difference between the puppet theater and our own drama. Unlike the puppets, we have the possibility of stopping in our movements, looking up and perceiving the machinery by which we have been moved. In this act lies the first step toward freedom. And in this same act we find the conclusive justification of sociology as a humanistic discipline”
Denna utgångspunkt för självhjälp gör att man kan stödjas i att ha distans till olika kulturella ideal och utvärdera om de faktiskt är värda att sträva efter.
Sociologiskt medvetande har formulerats på andra sätt som Collins ”sociologiska blick” i att se bortom det som är direkt observerbart, bortom det familjära och självklara (Azarain, 2018, 12). Baumans om det ”sociologiska tänkandet” att se varje individuell handling i ett större socialt sammanhang och att systematisk kontextualisera. Weitgart (1981) skiljer på den ”sociologiska attityden” som är kritisk, metodisk, systematisk, metaforisk mot den ”naturliga attityden” som är den förgivettagna attityd som hindrar människor från att hantera livet på bästa sättet. Även ”sociologisk nyfikenhet” har använts som ny term (Jacobs, 2021). Sociologisk klokskap bygger på fronetisk sociologi (Flyvbjerg, 2001, 2008) där syftet är att använda sig av de sociologiska insikterna och kunna bygga en klokskap (fronesis) grundat på sociologi. Flyvbjerg har argumenterat för att samhällsvetenskaper som sociologi bör vara mer fokuserade på att bygga klokskap (Flyvbjerg, 2001). Samhällsvetenskapens roll blir att stärka fronesis, inte finna olika former av universella lagar eller att bara beskriva och tolka. Ett utfall av fronetisk samhällsvetenskap blir att man söker bygga olika tumregler för att informera praktiken. Fronetisk samhällsvetenskap kan förena igen den positivistiska och tolkande samhällsvetenskapen i stället för att vara konkurrerande och uteslutande sätt att forska och förstå världen (Flyvbjerg, 2001).