Identitet

Choose your self-presentations carefully, for what starts out as a mask may become your face. Erving Goffman

“A person's identity is not to be found in behavior...but in the capacity to keep a particular narrative going”― Anthony Giddens

“I am not what I think I am, and I am not what you think I am. I am what I think you think I am.” ― Charles Horton Cooley

Tourism today means takin part in a public performance – like going to a show, a parade, or a protest. Moehller & D*ambriaso, 2021

“We define our identity always in dialogue with, sometimes in struggle against, the things our significant others want to see in us. Even after we outgrow some of these others—our parents, for instance—and they disappear from our lives, the conversation with them continues within us as long as we live.” ― Charles Taylor, Multiculturalism

Identitet: Genuint låtsasande: att balansera olika identitetsteknologier där finns en viss grad av genuinitet men även performivitet för att stödja det goda livet. Denna underbalans inkluderar hur vi förhåller oss till olika intersektioner av grupptillhörighet.

Genuint låtsasande medvetet. Genuint låtsasande är en balans mellan att vara genuin och låstasandes i vår identitetsperformivitet. Moehller och D’ambrioso (2021) menar att det finns tre teknologier för att bygga/göra en identitet: autenticitet, uppriktighet och profilitet. Dessa kan i en kultur mötas av subjektet som en form av tvång, till exempel ett autenticitetstvång, att sträva efter ett ”äkta jag” för att komma åt en kärna som är spontan inte behöver performeras. Genuint låtsasande är att använda olika identitetsteknologier men alltid vara medveten om att det är ett visst låtsasande (performitivitet) inbyggt, detta gör att vi minskar chansen att hamna i identitetskriser, exempelvis autenticitetkris där vi upplever att vi inte är tillräckligt autentiska (Moehller & D’ambrioso, 2021).

Moehller och D’ambriaso menar att även fast man kan försöka sträva efter autencitet och aldrig vilja låtsas, så är låtsasande ofrånkomligt i någon grad (2021). Alla utför genuint låtsasande av sin identitet, vissa mer fokuserade på låtsasandet med profilskap, roller och ironi, med andra är mer orienterade mot genuinitet med uppriktighet och autenticitet. Paradoxalt kan även de som upplever sig vara autentiska och sträva efter autenticitet vara låtsasande utan att vara medvetna om det. Det finns skript, praktiker, känsloregler som konstruerats för att verka autentisk. Något som godtyckligt kodats som autentiskt är att vara mer impulsiv som inte har någon grund i att det skulle vara mer autentiskt, eftersom det man gör på impuls kan bara vara just sociala skript. Även att ha hobbys som man är nörd inom kodade som autentiskt, men som Adorno har påpekat är hobbys ett uttryck för avpolitiserad samtid där man vänder blicken inåt mot ens egen nisch som förstoras så att det gemensamma god glöms bort.

Identifiera och synliggör de identitetsteknologier du oftast använder och andra använder runt om dig. Finns det mycket rolltagande, ironi, uppriktighet, autenticitet eller profilitet? Vilka används runt om dig? Använder man en identitetsteknologi för mycket blir bindningen så stark att det kan vara betungande.

Testa nya identitetsteknologier för att minska styrkan i en viss identitetsteknologi. Om du alltid är uppriktig och seriös, testa att få in mer humor och ironi i ditt liv. Risken är att den som alltid vill vara uppriktig och gå in i en viss roll helt kan bli dumseriös. Roller tar över ens tänkande som man inte kan ha en viss ironisk distans till. Den som är fast i en viss roll påtvingat så är medvetet genuint låtsasande ett motgift eftersom man skapa en viss distans till en påtvingad roll. Hochschild kallar detta för ”ytagerande” som man kan göra på en arbetsplats (2003). Vissa använder sig av ”djupagerande” i sin arbetsroll som kommer med risken att skapa emotiv dissonans och alienation från sina känslor (Hochschild, 2003, Asplund, 1987). Den som har strävat efter autencitet kan testa att vila i inramningen av en viss roll som stöd och se hur det finns olika delar av en själv som kan komma fram. Den som bara är ironisk som använder humor för att få en upplevd trygg distans till det som är jobbigt kan öva sig i uppriktighet genom att berätta vad man faktiskt känner eller tänker. Man behöver inte ge upp humorn och ironi men att blanda det med. Risken med konstant ironi och humor är att man kan få svårt att binda sig till andra människor eller olika mål för inget spelar roll. Ironi kan leda till en nihilism om den överanvänds som metaforiskt kallats för ironiförgiftning.

Profilitet som identitetsteknologi tillåter att man kan skapa olika profiler eller avatarer. Detta dras många till i online communityn. Att få vara en profil eller flera är likt att pendla mellan roller som kan skapa en lätthet. Det viktiga är att man över sig att se om man har för mycket låtsasande eller genuinitet som båda kan vara belastande om det blir för mycket. Taylor är kritisk mot den normerande autenticitet i samtiden som är narcissistisk och inåtblickande och glömmer strävande efter det gemensamma goda (1991). Taylor föreslår att autenticitet kan vara i koppling med gemensamma goda och en utblick. Detta förslag är bra för det decentrerar ens egen identitet och flyttar fokus för ens identitetsbyggande utåt mot vad man bör göra. Det är en övning i moralisering av ens identitetsbyggande som ofta kan vara frånvarande om roller, autencitet eller profiler blir ett mål i sig för att passa in eller klättra i en statushierarki. En effekt av autencitetssträvande är att man kan känna sig falsk som en ”imposter”, i bemärkelsen att man inte är grundad i den roll som man gör anspråk på. Medvetandegörande genuint låtsasande är lösning, för då tillåter man sig själv att låtsas delvis, som alla andra gör. Känslan av att inte vara grundad får man jobba bort genom att göra utvärderingar med stöd av andra helst hur grundad och kompetent man egentligen är.

Omfamna annanhet. Ge upp tanken om att upptäcka dig själv ditt innersta äkta jag. Identitet behöver upptäckas i möte med andra. Charles Taylor skriver: “..discovering my own identity doesn't mean that I work it out in isolation, but that I negotiate it through dialogue, partly overt, partly internal, with others.” Vad en människa är, är i kontrast till andra människor. Annanheten är alltid en del av jaget, det som jämförs med och förtydligar det egna självet. Ett sätt att omfamna annanhet är genom att hänge sig åt ett bildningsprojekt. Bildning som en förändring av personlighet och karaktär genom lärande och kultur har beröringspunkter med genuint låtsasande. En del av bildning är att ta del av andras perspektiv, där vi med vår fantasi genom till exempel böcker låtsas vi vara andra personer för en stund. Detta byggs in i ens identitet så detta låtsasande formar ens identitet. Bildning har förknippats med autenticitet också eftersom man genom bildning kan skapa en mer originell identitet som ett resultat av ens egen biografi av kulturella verk man stött på. Vi har en viss grad av medveten och agens när vi förhåller oss till vår egen identitet med distans.

Bygg identitet genom moraliska handlingar, inte enbart diskurs, varande eller yta. Genuint låtsasande ser jag som en socio-teknologisk resurs för det är ett sätt att rikta om vårt fokus, i stället för att bygga och göra vår identitet på ett perfekt med olika identitetsteknologier så kan vi rikta fokus mot att bli bättre människor etiskt som är kopplat till handlingar. Handlingar så minskar fokuset på självet och identitet för dessa konstrukt blir nedtystade. En identitet som är centrerad mer kring moral kan bli tung att bära om vi inte upplever oss att inte nå de ideal vi gör anspråk på. Identiteten behöver därför också baseras på ett varande som människa där det finns plats för att hedonism och varande utan att prestera moraliskt. Det gör att vi kan landa lättare i att inte vara perfekta moraliskt. Samt att vi övar mot det goda moraliska livet, där vi inte kan förutsätta att vara perfekta eftersom det är den svåraste uppgiften som alla ställs inför.

Sociologisk biografi om dig själv. Habermas har skrivit att “Only one who takes over his own life history can see in it the realization of his self. Responsibility to take over one's own biography means to get clear about who one wants to be.” På grund av att det psykologiska tänkandet är så spritt tenderar människors livshistorier att vara grundade just i oklart och vaga psykologiska tankar blandat med naivt sunt förnuft. Det psykologiska och psykiatriska medvetandet kan göra att ens biografi brister i hur inbäddad man är i det sociala. Tankar om anknytning, trauma, irrationellt tänkande, att vara ”trasig”, enbart ett offer eller en viss psykiatrisk diagnos kan bli dominerande. En viktig aspekt av en psykologiskt informerad livsbiografi är att det kan uppstå ett ”psykologiskt misslyckande” i att man upplever att man borde kunnat agerat och vara bättre, utifrån all hjälp som psykologi lovar en (Illouz, 2008). En sociologisering av en livsbiografi skulle möjliggöra flera saker. Först kunde man få distans till just psykologiseringen och dess effekter i ens liv. Det är möjligt att titta på hur olika diskurser, emotionsregimer, habitus, fält, strukturer, praktiker, socialiteter, ideal, normer har påverkat en genom livet. Framför allt leder en sociologisering till att ens livsbiografi blir del av samhällets historia med dess problem och orättvisor (Mills, 1959). Sociologiseringen ändrar också vad som är möjligt. Det ger en förklaring till att vi har misslyckat med att nå det vi vill och livet har varit svårt för att vår agens och projektivitet har varit partiell och distribuerad. En sociologisering ska inte leda till att vi bara är ett offer för det samhälle vi är i, utan vi antar att agens ändå finns även om den är partiell.

Vad är du för publik för dig själv? Vilken är din referenskommitté (Kemper, 2011)? Vad är ditt generaliserande andre (Mead, 1934)? Publik, referenskommitté och generaliserande andre är olika metaforer för att fånga att vi internaliserar andras blickar och uppfattningar. En övning kan vara att försöka tydliggöra vem ens publik det är man spelar för, vem är ens referenskommittée som överlägger om vad man ska göra, och hur skulle man kunna beskriva det generaliserade andre som en samling av den socialitet man befunnit sig så länge att man automatiserat de tankar som finns där. Goffman skriver:

A performer may be taken in by his own act, convinced at the moment that the impression of reality which he fosters is the one and only reality. In such cases we have a sense in which the performer comes to be his own audience; he comes to be performer and observer of the same show. Presumably he introcepts or incorporates the standards he attempts to maintain in the presence of others so that even in their absence his conscience requires him to act in a socially proper way. Erving Goffman

Hantera intersektioner och inte låta en viss grupptillhörighet definiera dig. Hur hantera diskriminering för sin grupptillhörighet? Man behöver göra strategiskt motstånd med bildning, lära sig om spelregler i olika fält, synliggörande av vad man utsätts för, omfamna ett delvis offerskap för att betona offerskap är verkligt, men inte för mycket eftersom det kan leda till att man blir skör genom att förminska sin agens och paradoxalt locka fram mer konflikter och aggression från den andre (Manning & Campbell, 2018).

Hitta styrka i grupper och gemenskaper där man tillsammans kan samla kraft. Hitta allierade utanför ens kodade grupptillhörighet för att minska en potentiell demonisering av andra grupper som man har aversion mot. Ett annat sätt är att decentrera den grupptillhörigheten man diskrimineras utifrån för att ge sig själv mer rörelseutrymme. Att aktivt bygga identiteter runt aktiviteter och görande som exempelvis projekt eller bildning gör att man kan etablera en starkare ram att man är något annat än en specifik grupptillhörighet.

En för stark decentrering för att gömma en grupptillhörighet kan bli jobbigt att bära. Det är ett balansarbete alls mellan att försöka ge sig själv utrymme men att heller inte helt frånkoppla sig från en viss grupptillhörighet som kommer med ett socialt bagage. Det finns en styrka i att kunna ha en viss identitet som varit förtryckt, den alienationen kan vara en del att bygga motståndsenergi och rättskänsla.

I dag lever vi en tid av där strävande efter autencitet är stark (Taylor, 1991) som gör att olika grupptillhörigheter som egentligen ofta är slumpmässiga och godtyckliga inkorporeras i den autencitetstanken. Det man fått tilldelat helt godtyckligt upplevs som något ”autentiskt”. Detta kan binda en starkare än nödvändigt eftersom det inte finns någon autenticitet i något som man godtyckligt fötts in i, även om reklam om autentiska upplevelser med autentiska kulturer kan få en att tro det.

Använd inte en grupptillhörighet för att få fördelar om det inte kan rättfärdigas genom att generellt vara diskriminerad. Hakim (2010) har likt det senare skapade looksmaxxing communityt med profiler som Clavicular argumenterat för att kvinnor bör maximera sitt erotiska kapital för att dessa kan bytas till andra kapital som socialt och ekonomiskt. Detta är dock ett nollsummespel som gör att ens egen fördel blir en nackdel för någon annan. Grupptillhörigheten av att anses vara ”attraktiv” för med sig fördelar på grund av det är normaliserat i dagens samhälle att diskriminera efter ansedd attraktivitet som kallats lookism. Generellt kommer det kostnader för det goda livet när man använder sin grupptillhörighet som fördel. Den från överklassen som använder sitt sociala, utbildnings och ekonomiska kapital kommer få betala genom att vara elitifierad och rikifierad (Berglund, 2026), med bristande empati, dygdsamlande (Liu, 2021) och en moralisk lathet. Ofta blir man indragen i en statuskamp och den meritokratiska fällan (Markovits, 2019). Den som gör sin etnicitet till en fördel kommer lätt bli påverkad av den status som ens etnicitet har i ett land. Tillhöra majoritetsetniciteten och man har skapat sig fördelar utifrån det kommer att känna sig hotad och skör om andras etniska identitet får mer inflytande i samhället (ex Hochschild, 2024).

Genusabolitionism. Dagens samtid är fixerad vid genus. Det syns både hos de som försvarar en rådande binär ordning men även ofta de som försöker göra motstånd mot den med queer-identiteter. Genus kan bli något som tränger undan andra källor till ens identitet som blir obalanserat, eftersom det genus i sig inte har ett moraliskt innehåll. Genusfixering i sitt identitetsbyggande kan alltså bli ett övermål i sig som likt mål som lycka kan göra det svårare att söka det goda moraliska livet. Precis som utseende kan bli för dominant faktor till ens utseende kan genus bli det. Praktiker och övningar som decentrerar genusaspekten av ens identitet är bildning, handling, projekt, aktiviteter, skapande, naturen, läsande osv. Söka äventyr och problem som gör att genus inte blir huvudmålet utan att det blir det moraliska livet. Självklart kan orättvisor kopplade till genus göras som ett moraliskt fokus, men viktigt att identiteten centrerar runt medborgarkampen snarare än att tillhöra ett visst genus. Ibland tror vi oss inte vara dominerade av genus även fast vi är det. Mycket av de strävande som görs i att se ”bättre ut” är ofta ett strävande efter att bekräfta ett visst genusideal. Detta kan uttryckas i träning där man strävar efter att se mer manlig eller kvinnlig genom träning riktad mot vissa muskler.

Minska narcissism. Ens identitet och görande av identitet kan bli ett projekt som äter upp andra projekt. Identitet blir ett övermål som kan gör att det längre inte stödjer sökande mot det goda livet. Samtiden präglas av ontologisk otrygghet (Giddens, 1991) som gör att skapande av en stabil identitet är ett sätt att hantera otryggheten. Genom att upprätta tydliga roller, eller att man är helt autentisk eller att man skapar olika profiler (Moehller & D’ambriso, 2021) skapas stabilitet. Men om detta arbete blir för ensidigt och tar för mycket plats kommer vi förlora stabilitet och trygghet för att vi frånkopplar oss ett moraliskt projekt, vi blir mer solipsistiska inblickande mot vårt eget identitetsprojekt. Som en följd kan man hänge sig åt ”narcissism of minor differences” som i stället kan skapa en stor stress i det jämförelsearbete och även gränsarbete som görs mot grupper man inte vill tillhöra. Det blir en kamp inriktad mot ”respektabilitet” (Skeggs, 1997) i en tom statuskamp. Identiteten blir ett verktyg för moralisk överlägsenhet, samtidigt som det blockerar det goda livet. Ett bättre sätt att skapa stabilitet är genom en yttre omsorg om den andre (Paulsen, 2020) där man inbäddas och stabiliseras av de projekt, rutiner och socialiteter man är en del av.

Stabilitet och öppenhet. En liknelse av ett själv man kan sträva mot är ett membran-själv (Berglund, 2026). Det är ett poröst själv som släpper in andra och samhället. Det är samtidigt möjligt att ha någon form av vägg alltså ett membran som kan filtrera vad som kommer in. Membranet behöver dock byggas med den sociala världen. Membranet är lagrad socialitet av vad vi har internaliserat, som blir ett skydd mot andra diskurser som skulle kunna internaliseras.

Distansera dig från perfektionism mot dominanta normer och även eget uppsatta nischade ideal. I KBT ses perfektionism som en irrationell kognitiv snedvridning. Lösningen är att distansera sig från perfektionism generellt och mer acceptera imperfektioner i ens varande. Det som ska centreras är moralisk perfektion som är mänskligt möjligt. Perfektionism i att utföra en uppgift på arbetet, eller ens utseende, eller hur det ser ut när man har en middagsbjudning är en livsstilifierad perfektionism som ofta inte stödjer det goda livet. Moralisk perfektionism gör att vårt liv är fokuserade på en livsföring ska vara så perfekt som möjligt. Perfektionism som mål i en socioterapi kan lätta skapa en eudaimonisk depressivitet (Berglund, 2026) om man inte bygger upp långsamt mot det och skapar ett momentum med moraliska vinster.

Transformation och omvandling för det goda livet. Ego-reifiering är ett återkommande problem, alltså att ett själv låses fast (Paulsen, 2017). Det är låg sannolikhet att det själv vi har efter barndomen är det som bäst stödjer sökandet efter det goda livet. Det innebär att vårt själv kommer behöva omvandlas som en del i byggandet av ett habitus som bäst stödjer det goda livet. Självbilden behöver formas efter det goda livet. Vad exakt det goda livet innebär är osäkert som gör att vi dras in i ett öppet sökande. Detta öppna sökande behöver också riktas mot vårt själv med en omsorgsfull nyfikenhet.