Struktur, habitus, fält och kapital

Människor handlar, men de handlar inte under villkor som de själva har skapat från början. De möter utbildningar, arbetsplatser, familjeordningar, marknader, lagar och kulturella värderingar som redan har en historia. Samtidigt finns dessa ordningar kvar bara genom människors återkommande handlingar, relationer och beslut. Detta kapitel undersöker hur sociala villkor kan vara varaktiga utan att vara oföränderliga och hur människors handlingsförmåga kan vara verklig utan att vara obegränsad.

Pierre Bourdieus begrepp habitus, fält och kapital gör det möjligt att analysera hur sociala villkor blir närvarande i människors sätt att uppfatta, värdera och handla. Margaret Archers struktur–aktörsperspektiv förtydligar att strukturer och människor behöver hållas analytiskt isär för att deras inbördes påverkan ska kunna undersökas över tid. Begreppen överlappar delvis, men de gör inte samma arbete. Därför förklaras de ett i taget innan de förs samman.

Vad en struktur är

Med social struktur menas här varaktiga mönster i hur positioner, resurser, rättigheter, skyldigheter och beroenden är fördelade. En struktur är inte en dold person som styr samhället. Den är inte heller bara ett namn på allt som är stort. Den kan iakttas genom återkommande relationer och följder: vem som får besluta, vem som behöver anpassa sig, vilken kunskap som räknas, vilka handlingar som belönas och vilka kostnader som faller på olika grupper.

Struktur behöver skiljas från institution och organisation. En institution består av varaktiga regler, roller och förväntningar kring ett område, som utbildning, familj eller arbete. En organisation är en bestämd sammanslutning med medlemmar, ansvar och arbetssätt, exempelvis en skola eller arbetsplats. Strukturer kan gå genom många institutioner och organisationer. En ojämlik fördelning av tid, pengar eller beslutsmakt kan därför återkomma på flera platser utan att varje plats är identisk.

Att beskriva en struktur kräver mellanled. Det räcker inte att skriva att samhället, klass eller makt påverkar en situation. Analysen behöver visa genom vilka regler, resurser, bedömningar, relationer eller sanktioner påverkan sker. När mellanleden anges går det också att se vad som faktiskt skulle behöva förändras. Annars riskerar struktur att bli ett ord som förklarar allt och därför ingenting precist.

Archer: struktur och handling över tid

Margaret Archer utvecklade ett realistiskt samhällsteoretiskt perspektiv där struktur och handlingsförmåga skiljs åt analytiskt. Skillnaden betyder inte att de kan existera helt oberoende av varandra. Den betyder att de inte bör blandas ihop i förklaringen. En regel, en resursfördelning eller en position kan finnas före en viss persons handling. Personen möter då villkor som hon inte har skapat. Hennes svar kan ändå bidra till att villkoren återskapas eller förändras.

Tidsordningen är central. Först finns tidigare framvuxna strukturella och kulturella villkor. Därefter handlar människor inom och i förhållande till dessa villkor. Handlingen kan ske ensam, i relationer, genom grupper eller i organisationer. Slutligen får många handlingar samlade följder. Vissa mönster reproduceras, medan andra omformas. Nästa grupp människor möter då delvis andra villkor än den föregående.

Reproduktion betyder att centrala relationer och fördelningar består trots att de måste upprätthållas genom fortsatt verksamhet. Förändring betyder att relationerna eller fördelningarna blir annorlunda. Båda resultaten kan innehålla oavsiktliga följder. Människor kan försöka förändra en regel men samtidigt befästa en annan. De kan också följa en regel av praktiska skäl utan att stödja den moraliskt. Därför kan man inte läsa av en persons övertygelse direkt ur det som faktiskt blev resultatet.

Archers åtskillnad motverkar två förenklingar. Den första gör människan till en produkt som endast utför strukturens krav. Den andra gör strukturen till summan av enskilda val här och nu. Om villkoren fanns före handlingen behöver de ingå i förklaringen. Om handlingar förändrar villkoren behöver även handlingsförmåga och organisering ingå. Analysen blir alltså mer krävande, inte ett enkelt val mellan individ och samhälle.

Bourdieu: habitus som socialt formade dispositioner

Bourdieu använde habitus för att beskriva varaktiga dispositioner som har formats genom människors livsvillkor. En disposition är en benägenhet att uppfatta, känna, värdera och handla på vissa sätt. Den är inte en detaljerad regel som måste följas. Den fungerar snarare som en praktisk beredskap: vissa handlingssätt känns självklara, möjliga eller passande, medan andra knappast framträder som alternativ.

Habitus är förkroppsligad social erfarenhet. Förkroppsligad betyder här att erfarenheten inte bara finns som uttalade åsikter. Den kan märkas i tempo, hållning, smak, språklig säkerhet, förväntningar och känsla för vad en situation kräver. Att detta är socialt format betyder inte att varje rörelse kan härledas direkt till klass eller uppväxt. Begreppet används för att undersöka sannolika mönster, inte för att avläsa en persons bakgrund ur kroppen.

Habitus är både strukturerat och strukturerande. Det är strukturerat därför att tidigare livsvillkor har bidragit till att forma dispositionerna. Det är strukturerande därför att dispositionerna i sin tur bidrar till hur nya situationer förstås och hanteras. Människor upprepar därmed ofta handlingsmönster utan att varje gång formulera en medveten plan. Detta bidrar till social tröghet, men tröghet är inte detsamma som oföränderlighet.

Habitus får inte förväxlas med personlighet. Personlighet används ofta för att beskriva relativt stabila individuella drag. Habitus riktar i stället uppmärksamheten mot hur erfarenheter av sociala positioner och livsvillkor blir praktiska dispositioner. Två personer kan dela vissa villkor men ändå utveckla olika sätt att handla, eftersom deras livsbanor, relationer och senare erfarenheter inte är identiska.

Begreppet är inte heller en diagnos. Att känna osäkerhet i en miljö visar inte i sig att en person har ett bestämt habitus. Osäkerheten kan komma av flera saker, däribland nyhet, diskriminering, faktisk brist på information eller en situation som är dåligt organiserad. Habitus blir sociologiskt användbart när det kopplas till konkreta livsvillkor och återkommande praktiker, inte när det används som en etikett på individen.

När habitus och miljö inte stämmer överens

Dispositioner som fungerar väl i en miljö kan fungera sämre när villkoren förändras. Bourdieu beskrev hur habitus ibland ligger efter en förändrad social omgivning. Denna fördröjning kallas hysteres. Det handlar inte om att en person saknar förmåga. Det handlar om att praktiska förväntningar, inlärda under tidigare villkor, möter regler eller möjligheter som har blivit annorlunda.

En annan form av spänning kan uppstå när en person rör sig långt mellan sociala miljöer. Sam Friedman undersökte i 39 livsloppsintervjuer hur långväga uppåtgående social rörlighet kunde lämna emotionella spår. Vissa deltagare beskrev skuld, osäker tillhörighet eller en känsla av att bedöma sig själva från oförenliga sociala positioner. Friedman använde begreppet habitus clivé, ett kluvet habitus, för att analysera sådana spänningar.

Friedmans resultat ska inte göras till en allmän lag om social rörlighet. Studien visar variation: social förändring behöver inte leda till samma känslor och ett kluvet habitus är inte en psykiatrisk diagnos. Begreppet kan däremot hjälpa till att förstå varför en framgång som värderas positivt ändå kan kräva omfattande socialt och emotionellt arbete. Det riktar uppmärksamheten mot relationen mellan tidigare dispositioner och en ny miljös krav.

Mismatch betyder i detta sammanhang en bristande överensstämmelse mellan dispositioner och fältets villkor. Den kan ligga hos individen, men också i miljön. En organisation kan kräva outtalad förkunskap, premiera ett begränsat sätt att tala eller behandla vissa erfarenheter som mindre legitima. Analysen bör därför inte snabbt dra slutsatsen att personen behöver anpassa sig. Den behöver också fråga hur miljön fördelar begriplighet, tillträde och erkännande.

Fält: relationer, positioner och insatser

Ett fält är hos Bourdieu ett relativt avgränsat socialt område där personer och institutioner intar olika positioner och konkurrerar eller samarbetar kring sådant som räknas som värdefullt. Konst, vetenskap, politik och utbildning kan analyseras som fält. Ett fält är inte samma sak som en fysisk plats eller en organisation. Flera organisationer kan ingå i samma fält, och en organisation kan påverkas av mer än ett fält.

Bourdieu beskrev ibland fält med en spelanalogi. Den används här endast som hans teoribundna bild. Poängen är att deltagarna möter regler, positioner och insatser som de inte bestämmer ensamma. De har också olika resurser och olika känsla för hur området fungerar. Men ett socialt fält skiljer sig från ett vanligt spel: reglerna är ofta omstridda, deltagarna har inte valt att delta på lika villkor och det finns ingen neutral domare som garanterar rättvisa.

Fältets insatser är det som står på spel och erkänns som värt att eftersträva, försvara eller definiera. I ett utbildningsfält kan betyg, examina, ämnesstatus och rätten att definiera legitim kunskap vara insatser. Position anger hur en aktör är placerad i relation till andra, inte bara vilken titel personen har. Positionen beror på vilka resurser aktören förfogar över och vilken betydelse dessa resurser har i just fältet.

Begreppet fält hjälper till att förklara varför samma egenskap får olika värde i olika sammanhang. En viss språklig stil, utbildning eller kontakt kan vara mycket användbar i ett område och nästan betydelselös i ett annat. Fältanalysen frågar därför inte bara vad en person har. Den frågar vem som erkänner resursen, under vilka villkor och med vilka följder.

Kapital: resurser som får social verkan

Bourdieu använde kapital för resurser som kan ge fördelar i sociala relationer och som kan samlas, överföras eller omvandlas. Ekonomiskt kapital består av pengar och egendom. Kulturellt kapital gäller kunskaper, dispositioner och erkända kvalifikationer. Socialt kapital består av faktiska eller möjliga resurser som blir tillgängliga genom varaktiga relationer och gruppmedlemskap. Symboliskt kapital är den legitimitet eller prestige som uppstår när en resurs erkänns som värdefull.

Kulturellt kapital har flera former. Den förkroppsligade formen består av inlärda sätt att tala, förstå, värdera och agera. Den objektiverade formen finns i kulturella föremål, men tillgång till föremålet är inte samma sak som förmåga att använda eller tolka det. Den institutionaliserade formen består av formellt erkända meriter, framför allt utbildningskvalifikationer. Skillnaden visar varför en examen, en kunskap och ett tryggt sätt att framföra kunskapen inte är samma resurs.

Socialt kapital är inte liktydigt med att vara social eller omtyckt. Det beror på relationers varaktighet, innehåll och koppling till resurser. Ett nätverk kan ge information, rekommendationer, praktisk hjälp eller tillträde. Samma nätverk kan också kräva lojalitet och stänga ute andra. En kontakt blir därför inte automatiskt en tillgång, och omfattningen av ett nätverk säger inte ensam vad det gör möjligt.

Symboliskt kapital är inte ett fristående ämne som läggs ovanpå de andra formerna. Det är ett erkännande som gör en viss resurs legitim. En examen fungerar exempelvis inte bara därför att kunskap finns, utan därför att institutioner och andra aktörer tillskriver examen giltighet. Erkännandet är socialt fördelat och kan bestridas. Det som ger status i ett fält kan sakna status i ett annat.

Kapitalbegreppet ska därför användas relationellt. Frågan är inte enbart hur mycket kapital en person har, utan vilken sammansättning av resurser som står till förfogande, i vilket fält och med vilket erkännande. En resurs kan också omvandlas. Pengar kan ge tid för utbildning, utbildning kan ge en kvalifikation och en kvalifikation kan ge tillträde till ett nätverk. Omvandlingen kostar ofta tid och kräver institutioner som godkänner den.

Att lära sig regler som andra redan känner

Fältets regler är inte alltid utskrivna. Personer som länge har rört sig i ett område kan ha utvecklat en praktisk känsla för när man ska tala, vilken information som behöver efterfrågas och hur ett misstag kan rättas. Denna känsla kan framstå som individuell säkerhet, men den bygger ofta på tidigare erfarenheter och tillgång till personer som har förklarat sådant som annars lämnas outtalat.

En mentor, kollega eller annan regelkunnig person kan fungera som förmedlare av socialt och kulturellt kapital. Personen kan klargöra ord, procedurer och bedömningskriterier. Det är viktigt att detta inte görs till ett krav på att individen ensam ska anpassa sig till alla villkor. Organisationer har också ansvar för att centrala regler blir begripliga och att stöd inte endast ges genom privata kontakter.

Utbildning kan både öppna och sortera

Utbildning visar varför en institution inte behöver ha en enda social verkan. Skolan kan ge kunskap, kvalifikationer och tillgång till resurser som tidigare varit ojämnt fördelade. Den kan samtidigt värdera vissa förkunskaper, språkbruk och sätt att delta högre än andra. Stephen Raudenbush och Robert Eschmanns forskningsöversikt visar att skolgångens betydelse för ojämlikhet beror på vilken undervisning barn får i skolan jämfört med de lärandemöjligheter som annars hade funnits. Institutionens verkan måste därför undersökas, inte antas.

Detta motsäger inte Bourdieus analys av reproduktion. Det preciserar att utbildning kan innehålla både utjämnande och reproducerande processer. Fri och allmän tillgång kan minska vissa skillnader. Skillnader i kvalitet, sortering, stöd och erkännande kan samtidigt skapa eller förstärka andra. En sociologisk bedömning behöver ange vilken process som avses, för vilka grupper och vid vilken tidpunkt.

Att föra samman begreppen

Struktur, habitus, fält och kapital beskriver olika delar av ett socialt förlopp. Struktur gäller varaktiga relations- och fördelningsmönster. Fält avgränsar ett område där positioner och resurser får en särskild betydelse. Kapital beskriver resurser som kan ge verkan inom relationerna. Habitus beskriver hur tidigare sociala villkor har blivit praktiska dispositioner som orienterar handlandet.

Begreppen ska inte staplas i samma mening utan att deras samband förklaras. En analys kan börja med fältets regler, därefter undersöka hur kapital är fördelat och slutligen fråga hur en persons habitus passar eller inte passar de villkor som möts. Archers tidsordning kan sedan klargöra vad som fanns före handlingen och hur handlingar reproducerar eller förändrar förloppet. Det är först genom sådana utskrivna samband som begreppen blir förklaringar.