Kamp som dimension i människans sökande efter det goda livet handlar om förmågan att balansera konflikt och samarbete. Denna dimension har varit central inom sociologin, där debatten mellan konfliktorienterade teorier och konsensusorienterade teorier har präglat ämnets utveckling.
Diskonsensus är en balans mellan dissensus och konsensus. Aktören strävar efter frihet från dominans i alla former där kamp genom samarbete och konflikt är balanserat. Diskonsensus är en balans mellan dissensus (Rancière, 2006) och konsensus (Habermas, Fishkin, 2018). Kampen har också fångats av dualismen motstånd och följsamhet. I sociologisk litteratur blir det otydligt när ibland följsamhet är bra och vissa studier kan nå slutsatsen att ju mer motstånd vi gör på alla sätt desto bättre. Att ha en klokskap att hitta en balans mellan dessa två för att stödja det goda livet. Antika cyniker ger ett exempel på hur vi kan blanda motstånd och följsamhet. Cynikern Diogenesis höll bra tal, följsam, kan visa att han kan följa normer, och sen avslutar han sitt tal med att tömma tarmen framför åskådarna, han gör motstånd och bryter mot normer (Allen, 2020).
Fiendefiering är ett begrepp jag för in här som är att man ser att man är omgiven av makt som försöker att dominera och använda en för egna. Fiendefieringen är att ge en energi till aktören har fiender och motståndare, en motståndsenergi, som utnyttjar vår vilja till tävlan och lek i det sociala spelet. Fiendefieringen ersätter en attityd och praxis där aktören har en viss grad av naivitet kring de olika makttekniker som den kan utsättas för. Teknikföretag använder förförelse och underhållning för att tjäna pengar på reklam (Seymour, 2019). Fiendefiering är en väg till subjektivitet där subjektet är att göra motstånd mot den ordningen som finns med andra ord en ”vilja till att bli en aktör” (Touraine, 1995). Fiendefiering är att sätt att synliggöra att världen inte bara är konsensusbetonad utan att där också finns konflikt som kan vara dold till en början. En etisk fiendefiering är när aktören söker efter det goda livet samtidigt som hon identifierar fiender, främst i strukturer, alltså en strukturell fiendefiering. En etisk fiendefiering tar också lärdomar av Machiavelli och det strategiska tänkandet men i sökande av det goda livet (2008, 2013). Dock är en etisk fiendefiering begränsad av att inte hamna i andra obalanser som brutalisering av motståndaren. Utgångspunkten är försvar och försvar mot förtryck från andra.
De socio-teknologier som finns inom etisk fiendefiering är exempelvis snabbhet, mod och djärvhet, avmaskering och synliggöra andras makttekniker, välkomna kamper som ett sätt att växa i styrka (Collins & McConnell, 2015). Med etisk fiendefiering kanaliseras en vilja-till-makt att erkännas som jämlikar i ett medborgarskap (Fukuyama, 2020). Megalthymos, viljan att vara bättre än andra bör kanaliseras till att vara mest etiskt och status i det, den bästa hjältefierade medborgaren.
Kanske ännu bättre än etisk fiendefiering är Etzionis begrepp ”moralisk brottare” (1990, 2001). Diskonsensus är att moraliskt brotta med dilemman, tvetydigheter, paradoxer, och dessutom mot andra aktörer som kan vara obalanserade och blockerar andra och sig själv från det goda livet.
Diskonsesus kräver samtidigt förmåga till samarbete som i dagens samhällen är försvagad (Sennett, 2013). Dagens offentlighet kan betraktas främst som en ritualisering av konflikt med ofta låg grad av deliberation.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Konfliktöverskott: Det finns olika former där konflikt dominerar för mycket: manipulativ personlighet, felfiendefiering, självet som fiende.
Manipulativa personligheten och den auktoritära personligheten var två former av personligheter som Theodor Adorno såg som dominerande personligheter i moderniteten. Den manipulativa personligheten har vant sig vid att vara manipulativ och kan använda detta på olika nivåer. Den auktoritära personligheten är formad för att lyda för sakens skull och dras mot över-hierarkiserade ordningar. Dissensus har för dessa personer blivit för dominerande och konflikten med andra är felriktad. Den manipulativa personligheten har gjort alla till fiender som är i personens väg, och den auktoritära personligheten har gjort de som inte vill ha auktoritärianism till fiender. Den manipulativa personligheten har bemästrat symbolisk fingerfärdighet (Jackall, 2010) och kan använda symboler till sin fördel.
Brutaliserad. Kampen mot och med andra människor kan gå så långt att man kan brutalisera andra genom våld av olika slag. På ett sätt är brutaliseringen av andra också en brutalisering av det egna självet, eftersom vi tar skada av det som har kallats för ett ”moraliskt sår” som kan bli speciellt djupt om vi själva är den som brutaliserar den andre. Den som är brutaliserar har ofta ett ”pugilativt habitus” (kamp-habitus ungefär). Pugilativt habitus, enligt Wacquant (2004), beskriver en kroppslig och mental beredskap präglad av aggression och vana vid våld. Det utvecklas i miljöer där våld är centralt och normaliserat sätt att hantera konflikter och bygga social status. Militarism på global nivå lever vi ofta med manlighet starkt förknippad med militarism, en militariserad maskulinitet. Andra former av brutaliseringar är olika former av våld: långsamt våld som är exempelvis när en befolkning blir utsatt för en långsam förgiftning som exempelvis leder till högre prevalens av cancer. Strukturellt våld (Galtung) är när strukturer har våldsamma effekter. Brutalisering av andra människor kan också ske även fast personen som är delansvarig i det verkar väldigt empatisk, sympatisk och allmänt god. Mestrovic tar som exempel på de som är snälla i sitt eget community, men kan gå med på brutalisering av människor i periferin av världsekonomin för att de ska ha tillgång till billiga konsumtionsartiklar (1996). Brutaliseringen i att gå med på att vissa på jorden behöver jobba så mycket hårdare, det kan även vara inom det land man bor med nationell ojämlikhet, exempelvis hur hårt städare kan behöva jobba. Detta är en brutalitet av likgiltighet och av bristande moralisk uppmärksamhet mot dessa personers liv, som man samtidigt drar nytta. Det strukturella våldet medieras ofta genom organisationer. Det organisationella våldet tar sig många olika uttryck. Ett centralt för dagens företag är att de externaliserar risker och ansvarstagande på resten av samhället för att maximera vinst. De kan ta på sig välgörenhetsprojekt för att visa att de tar ansvar, men detta är ofta ett tvättande och tar inte alls in hur mycket skada de gör. Dessa företag kan bygga upp en stor makt i att överleva kritik de kan få, genom att använda intäkter till att investera i jurister för att hantera påtryckningar för rättsväsendet eller lobbyister för att så mycket som möjligt åstadkomma en ”legal capture”. Människor tvingas hantera att man jobbar för brutala företag. De får ibland känna på brutaliteten själv om de sitter i kundtjänst och hör en förtvivlad person som behöver hjälp, eller att man själv får avskedas när man inte längre behövs. Brutaliseringen sätter sig i oss, precis som brutaliseringen av andra alltid gör. Vad Bauman kallar den flytande moderniteten är ett samhällstillstånd där eliten inte är på marken längre, utan kan från höjden styra människors liv indirekt, på håll styra spelet (2000). Eliten är så långt borta att de inte känner av vad deras handlingar får för effekter på marken. På marken är allt flytande, i att en snabb ständig förändring som kräver flexibilitet, förmåga till opportunism och att kunna röra sig i nätverk och rumsligt. Denna indirekta brutalitet, är också i Baumans analys av Förintelsen där han fokuserar på de industriella dragen. Den analysen ligger när Hannah Arendts analys av Adolf Eichmann som hon menar är ett uttryck för ”banal ondska” som bara följde order utan att tänka själv och vara en icke-person. Både Baumans och Arendts analys har kritiserats för att underskatta ideologins känslofylldhet och brutalitet i den nära och icke-industriella uttrycken av förintelsen exempelvis massmorden i Polen av judar och judejakt i olika byar (Browning, 2017).
Felfiendefiering kan vara antingen att man är fiendelös i att man tror sig vara omgiven av en konsensusgemenskap som gör att man är naiv för de makttekniker som används på personen i olika sfärer, exempelvis techbolag som använder förförelse genom underhållning som en viktig teknik att få in reklamintäkter. Felfiendefiering kan också vara en naiv eller närsynt fiendefiering där man stirrar sig blint på den som står framför en, exempelvis en annan klasskamrat som man tycker tittade på fel sätt. Den här personen är fast i en statuskamp på mikronivå som inte rör de som verkligen påverkar den elevens liv. Det är felkanaliserad fiendefiering. Detta är i en kontext där de domineras på andra nivåer som de inte ifrågasätter eller inte är fullt medvetna om. Detta fiendeskapiferiande av andra är en riskfaktor till kriminalitet och lägre livschanser och anti-medborgskap. Denna fiendeskapifering skulle kunna kanaliseras till något mer produktivt från att man är fiende med läraren till att se läraren som en allierad till att hitta andra större fiender. En form av felfiendefiering är att skapa fiender i privatkampen, och göra dessa till de största fienderna i ens liv.
En annan felfiendefiering är när självet blir ens egen fiende. Ätstörning grundas ofta i en närsynt felfiendefiering där ens egna själv och utseende under lång tid varit fienden. Kroppen attribueras kontrollera livet som gör att kroppen måste kontrolleras för att kunna uppnå olika former av njutningar och gemenskaper. Detta är mot en bakgrund av att se familjen som en fiende. Detta gör att man missar det mer produktiva fiendeskap som går att finna i strukturella problem mot stora organisationer eller orättvisor. Denna fiendefiering leder till om den är välgrundad till att man förstår behovet av att utveckla olika verktyg inom sig för att möta denna fiende, utseendet kommer att bli ett underordnat verktyg att använda sig av i mötet med dessa fiender.
“Today, everyone is an auto-exploiting labourer in his or her own enterprise. People are now master and slave in one. Even class struggle has transformed into an inner struggle against oneself.” Buyng-Chul Han
En del av fiendeskapet med självet är att tvivlet förstorats och dominerar. Andra känslor kan också förstoras som gör att de blir som inre fiender. Det är olika känslor eller tankekedjor som har dominerat så mycket att det skadar självet och gör sig till sin egen fiende. Att ha något i en som tvivlar på allt man försöker företa sig till kan göra en handlingsförlamad. Att vara extremt kritiskt till och med brutal mot sig själv gör också att man får svårt att handla. Straffet som man ger till sig själv blir stort och betungande. På lika sätt kan internaliseringar av diskurser, känsloregler emotionsregimer, tankekedjor, tankepraktiker bli som internaliserade fiender. Övervakningen och kontroll, med en över-disciplinering och fel-disciplinering som hindrar personen att handla som är bäst för det goda livet.
En annan form av felfiendefiering är inkorporerat motstånd. Inkorporerat motstånd – är motstånd som görs men som inte skadar eller påverkar den socialitet man är missnöjd med (Paulsen, 2013, 140). Zizek använder begreppet ”pseudohandling” där exempelvis en protest kan verka vara ett motstånd men inte göra någon skillnad, kanske till och med förstärka socialiteten man gör motstånd som det finns flertal exempel på där kapitalism som regim inkorporerat nya ideal på grund av motstånd mot en viss kapitalistisk regim (Boltanski & Chiapello, 2007, Jäger, 2026). Motståndet att gå ut och demonstrera har blivit underkänt av många tänkare för att de lätt inkorporeras och inte bryter mot en logik, det är inbyggt att vänstern ska vara ute och demonstrera (Srnicek & Williams, 2015). Annat motstånd kan förstärka sin underkastelse som exempelvis anti-skolnormer som motstånd mot en inte optimalt fungerande skolsystem (Willis, 1970).
Att hitta luckor där motstånd mot till exempel arbetssamhället som ideologi och bygga alternativ är något man behöver träna upp (Paulsen, 2010). Paulsen har visat olika sätt som man använder tomt arbete till där de flesta inte är så produktiva, med undantag som att en som skrev en mastersuppsats (Paulsen, 2013). Men det mesta tomt arbetet är inkorporerat i form av digital labour (Paulsen, 2013, Fuchs, 2017), där ens uppmärksamhet används av plattformsföretag. Det är ett arkaiskt motstånd som är reaktivt och utan riktning. Detta sätt att vara i motstånd mot det specifika företaget, snarare än att göra motstånd mer strukturellt och systematiskt och aktivt är det vanligaste.
Konsensusdominerad. Detta är en obalans som är fylld av acceptans för vad som en sker. Lite eller inget motstånd görs mot det som skulle kunna tolkas som fel. Att inte göra motstånd kan dessutom ses som något värdigt. Man ser sig inte som ett offer för man ser ingen skada som skett. Aktörer som kan ses som vara i konflikt ses snarare bara som bristande samordning och lösningar till problem försöker hittas ensidigt i konsensus. Samarbete försöks tryckas på som en procrusteansk säng på alla lösningar.
En annan form av konsensusöverskott är överföljsamhet (over compliance) (Alvesson, 2016) som är när man är för följsam utan att man egentligen behöver vara det. En form av överföljsamhet är att vara för flexibel och anpasslig både i rum och tid, som exempelvis Sennett beskrivit som en del av en ny karaktär med rotlösa rättrörliga subjektet (2002). Överföljsamhet kommer i olika former som cynism, förtvivlan, förförelse, auktoritärianism eller funktionell dumhet (Paulsen, 2017). En orsak till konsensusöverskott är att man tror att man lever i en värld utan konflikter, eftersom man tror att det inte kan vara på något annat sätt, och att om det är något som det är fel på så är det en själv. Konsensusöverskott i världen utanför självet kan alltså vara i växelverkan med att skylla alla sina problem på sig själv. Detta falska medvetande är en central del av hur förtryck fungerar, genom att skapa skam som gör att individen skuldbelägger sig själv för sina egna misslyckande (Wettergren, 2013).
En variant av konsensusöverskott kan utvecklas oavsett om det är en moralisk kultur av offerskapskultur, värdighetskultur och hederskultur när man inte ifrågasätter de som är i ens egen ingrupp men kan ha en för hög nivå av konflikt mot utgruppen (Manning & Campbell, 2018). Värdighetskultur kan bli för konsensusifierad om den leder till en övertro på att man inte ska bry sig som vad andra säger till en alls. Det kan bli en ”banal relativism” där alla kan ha sina egna åsikter och det enda man kan göra är att inte ta åt sig (Engdahl, 2024).
Överofferskap: är när man betraktar sig som ett offer för mycket, som undergräver ens egens agens (Manning & Campbell, 2018). Det kan uttrycka sig i att skylla samhällets och ens egna obalanser på något (media, män, kvinnor, ungdomar, en viss etnisk grupp, trauma, eliten, teknologin, klimatet, rika). Tanken om att det är någon annan gör något som man själv inte har ett delansvar skyddar en själv från tankar om ansvar, det håller en själv moraliskt ren. Å andra sidan kan överofferskap komma från att leta konflikter och skillnader för mycket. Detta är ett överofferskap är att identifiera sig som ett offer för olika oförrätter som förstoras. Överofferskap i att man förstorar hur mycket man är ett offer och hur mycket konflikter man domineras av (Furedi, 2019). Detta är en obalans av ett överskott av fiendefiering och även delvis en felfiendefiering.
En variant av överofferskap är militant skörhet, där en stor skörhet och offerskap blandas med ett militant sätt att söka konflikt, exempelvis att hota om våld eller skador mot en persons rykte, men samtidigt ha en självbild av skörhet (Szetela, 2025). Offerskapskulturen har just en blandning av offerskap som har förstorats, snedvridits och samtidigt en hyperpolitik som kan fokuserar på att tysta personer (Manning & Campbell, 2018). En annan variant av att vara överofferiserad och samtidigt en vilja till kamp är hederskulturer där små tecken på bristande respekt förstoras (Manning & Campbell, 2018).
Icke-samarbetsvilliga självet (Sennett, 2013, 179). Sennett har poängterat hur samtiden lider av att människor blivit sämre på att samarbeta. Denna sänkta kompetens i samarbete gör att det är svårt att lösa problem. Samarbete ses sällan som ett hantverk som kräver nyfikenhet, tålamod, och övningar för att bli bra på, i stället drar sig folk undan från samarbete (Sennett, 2013). Detta undandragande gör att man blir ännu sämre på att samarbeta. Det icke-samarbetsvilliga självet har lätt för att se att det samtidigt är en själv det är fel på, för att man är ovan vid att förlita på sig själv i stället för att samarbeta med andra människor. Det icke-samarbetsvilliga självet har lätt för felfiendefieringar som att göra sig själv till fiende eller för närsynta fiendefieringar i privatkampen- som sin familj, där man inte tar hänsyn till det samhälle som ens föräldrar agerade i till exempel. Apati är när varken konflikt eller samarbete är möjligt. Apati är en extrem form av undandragande för världen upplevs som omöjligt att hantera ofta efter en traumatisk upplevelse.