Relationalitet är en central dimension inom sociologin, där fokus ligger på att förstå individens förhållande till olika gemenskaper och hur dessa påverkar och formas av sociala strukturer och interaktioner (ex Simmel, 1971, Giddens, 1991, Wrong, 1961). Relationalitet handlar om spänningen mellan inbäddning och urbäddning, där individens position i sociala och kulturella sammanhang balanserar mellan att vara en del av gemenskapen och att stå utanför den. Dock ska den uppdelningen sägas vara paradoxalt eftersom sociologer med andra kunnat visa att vårt tänkande är starkt sammantvinnat med det sociala i form av den ”generaliserande andre” (Mead, 1934), referensgruppskommitté (Kemper, 2011).
Inbäddad autonomi: balans mellan att ha autonomi och vara inbäddad i en gemenskap, balans mellan närhet och distans, medborgarskap och privatliv. Inbäddad autonomi är att ha tillförskansat förmågor som skapar frihet men som alltid är ett resultat med den sociala världen (Sen, 2009), men som gör att man har flera olika kopplingar som kan göras till andra människor. Inbäddad autonomi skulle kunna ses som en måttfull individualism (jfr måttfull liberalism, tempered liberalism Cherniss, 2021). Ett sociologiskt perspektiv är att individualism som en känsla och ett varande kan ses som en modern myt eller religion (Goffman i Collins, 2004).
Inbäddad autonomi är en social integration med ett kritiskt medvetande med ett rörelseutrymme (i tanken och handling) och öppet för hemliga rum (privatliv). Inbäddad autonomi utgår från att det sociala är som ett ”socialt kött” (eng social flesh, (Beasley and Bacchi 2012) och som Rousseau att vi har ”skulder” mot varandra som bygger det sociala kontraktet/omsorgen till varandra (i Boltanski & Chapello, 2007). Vi har plikter till varandra på grund av att vi har skulder till varandra. Inbäddad autonomi är alltså en balans eller förening av plikter och omsorg om självet och gemenskapen.
En annan del av balansen i inbäddad autonomi är den mellan medborgarskap och privatliv, den offentliga och privata sfären. Medborgarkampen och privatkampen är två olika kamper som sker i dessa respektive sfärer. Medborgarkampen har framställts som stå över i ABT för att det får de privata relationerna att hamna i medborgerlig kontext. Vi har vänner för att det är gott, vi har en familj för att det är gott, vi tar hand om våra barn för att det är gott.
Återigen finns det en balans här för att för stort fokus på medborgarkampen kan skapa frånvarande och distanserade föräldrar som skulle kunna ha ett för instrumentellt och utilitaristiskt förhållningssätt till andra människor i det privata. Det privata är också något stort, speciellt i form av kärlek och alla äventyr kopplade till det. Republikanism i Machiavelli och Skinners syn har den här balansen som ger plats för att man bör vara delaktig i medborgarkampen mot att inte bli dominerad av en elit men ger också utrymme för det privata. Medborgarskap och det politiska får sin styrka i att vila upp sig i det privata, eller att vi i utvecklande av medborgarskap kan gå in i den privata och intima sfären och förändra där eller ta risker och ansvar där i en växelverkan. Medborgarkampen och privatkampen kan alltså stärka varandra i växelverkan. Medborgarkampen ger oss en utblick som gör att vi får ta del av större problem som sätter våra egna i proportion, samtidigt som våra privata problem får en tydligare koppling till det offentliga (Mills, 1959). Medborglig bildning går att ta med sig in i det privata och tvärtom: kommunikation, ödmjukhet, lyhördhet, generositet, tillit och mod är kvaliteter som kan tränas i båda sfärerna och stärka båda. Utblicken och inblicken kan stärka varandra, så vi ser oss själva med nya ögon genom ett perspektivtagande som vi tvingas till i det offentliga, som gör inblicken mindre ältande, samtidigt som med tiden utblicken kan bli mindre cynisk och förtvivlad och mer kynisk och modig.
Balansdimensionen inbäddad autonomi är tätt kopplat med balansdimensionen diskonsensus. För att en robust mångfaldig autonomi ska uppstå behöver det finnas motstånd och konflikt. Överinbäddning är att förtrycka konflikt i form av exempelvis tvivel som är viktigt del av sociala konfigurationer för att vara i balans med tillit. Inbäddning i för mycket dissensus, en form av inbäddad heteronomi där en aktör inbäddas i för stark tävlan och konflikt mellan aktörer, som exempelvis kan vara en politisk arena som bäst beskrivs som konkurrensdemokrati, eller en marknad utan regleringar.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Urbäddad betyder inte här att man helt förlorat en koppling till det sociala eftersom det är omöjligt för en människa att göra det på grund av det sociala har lagrats in i tankekedjor och habitus. Urbäddning ska mer förstås som en förtvinad relationalitet till andra människor. Underinbäddning (eng underembeddness) kan ses som en synomym eftersom inbäddning aldrig egentligen helt lämnar (Uzzi, 1996). Uzzis begrepp ”överinbäddning” motsvaras här av inbäddad heteronomi som förklaras längre ned.
Urbäddad heteronomi är när man urbäddas av en gemenskap som gör att man blir dominerad. Det kan vara exempelvis en överindividualisering som tar sig i uttryck i isolering, ensamhet, bindningsfobi (Illouz, 2021) atomism, anomie (Durkheim 2002) och spökifering (eng ghostification) (Törnqvist, 2020).
Inbäddad heteronomi är när vi hamnar in identitetsfundamentalism (Moehller & D’ambriaso, 2021), när man är med om förtryck, marginalisering, diskriminering, stigmatisering (Link & Phelan, 2001), exploatering (exempelvis i kärleksarbete Jonasdottir, 1991), inframänsklighet (Gilroy, 2004), alienation, falskt medvetande, förödmjukelsens habitus (Smith, 2001), objektifiering av kulturen (Simmel, 1971).
En annan form av inbäddad heteronomi är vad jag kallar för statusöverlevnadism efter Hiltunens avhandling om hur svenska ungdomar lever under ett tyranni att var ”lagom perfekt” i alla domäner i ens liv för att få så hög status som möjligt (Hiltunen, 2017). Statusöverlevnadism under perfektionens tyranni (Hiltunen, 2017) är en obalans i att man är isolerad, kämpande för sig själv i privatkampen i statuslekar och hindras från att flytta sig till medborgarkampens sfär där status är mindre viktigt och andra värden som värdighet, ära, mod och rättvisa kommer in.
Urbäddad autonomi är tillståndet när en person har för mycket autonomi på grund av den har urbäddats från social kontroll. Urbäddad autonomi kan vara en person som har för mycket makt och för mycket spelrum i det privata, som gör att den personen sätter ett tryck på andra i det privat, exempelvis vara i en maktposition i en patriarkalt dominerad kärleksrelation. Urbäddad autonomi i medborgarskapet är exempelvis när självet formats till ett ”entreprenöriellt själv” (Bröckling, 2016) som gör att individen möter det sociala som ett företag där vinst är det dominerande målet och individen är urbäddad från hänsyn till det gemensamma goda. Urbäddad autonomi är också machivallianer i olika organisationer, politiska partier och företag, som hamnar i en position där de är urbäddad och har skapat sig ett utrymme att få mer kontroll över andra (Jackall, 2010). Urbäddad autonomi skulle också kunna vara starka managementfirmor och investmentbolag som är urbäddade genom sin stora hastighet och större rörlighet än andra (Boltanski & Chapello, 2007). En annan är ”nätverkaren” som använder nätverken till sin egen fördel och exploaterar de som är mindre rörliga och sämre placerade i dessa nätverk (Boltanski & Chapello, 2007). Andra personer som skulle vara en i felbalans i urbäddad autonomi är kategorin anywheres i större städer, ett kosmopolitiskt subjekt, utan koppling till lokal nivå eller skin in the game som gör att de undviker en del risker som förs över på resten av befolkningen (Taleb, 2012, Goodhart, 2017, Lasch, 1996).
Elitifierad: Elitifierad är en form av urbäddad autonomi där man är en del av någon form av elit. C Wright Mills menar att de som är en del av eliten tänker på följande sätt:
“People with advantages are loathe to believe that they just happen to be people with advantages. They come readily to define themselves as inherently worthy of what they possess; they come to believe themselves 'naturally' elite; and, in fact, to imagine their possessions and their privileges as natural extensions of their own elite selves. (Mills, 1956).
Elitifierad av att känna sig att det är naturligt att man är en del av eliten gör det lätt att tänka att man har rätt till den makt man fått över andra människor. En del av elitiferingen är att slå bort tankar att var man hamnar i den meritokratiska trappan delvis förklaras med ens genetiska uppsättning (Harden, 2021). Boltanski menar att eliter upplever sig ha en ”högre och mer övergripande moral som bara kan utvärderas på långsikt, och inte på kort sikt” (2011, 151). De skjuter upp domen som ger en moralisk immunitet i nuet och står över ovärdiga som inte kan förstå denna högre moral (Boltanski, 2011, 152) Detta kan varieras med mer moralisk lathet där man tror att man gör rätt (Boltanski, 2011).
En annan form av urbäddning är expressiv individualism som får sitt innehåll från terapi, självuttryck, självfokus och där medborgarplikt, solidaritet och ömsesidghet (Bellah, 1984). Ett uttryck för detta är en ett överfokus på autencitet utan koppling till det gemensamma goda (Taylor, 1991).
En annan form av obalans är extraktivism, där värde extraheras från människor eller natur i ett ojämnt utbyte (Hornborg, 2021, Hickel, 2020). Detta kan ta sig i uttryck som datakolonialism (Couldry & Meijes, 2020). Extraktivism är ofta en hög grad av urbäddad autonomi hos den som kan utföra det, och den som blir utsatt för det befinner sig i inbäddad heteronomi.
Instrumentialiserad kollektivism (Bechhofer & Elliot, i Evans & Tilley, 2023) är en felbalans som är att temporärt använda kollektiv för sitt eget framåtskridande, med en övertro på social rörlighet som något gott. Kollektivismen är inte grundad i solidaritet som gör att den är tillfällig och en språngbräda uppåt. Social rörlighet har blivit en ideologi där handlingar är fokuserad på att det ska bli bättre för en själv först, att rädda sig själv först och sen troligen glömma det när man klättar uppåt (Evans & Tilley, 2023). Instrumentialiserad kollektivism kan ses både en form av inbäddad heteronomi i att tvinga och locka människor med att du ska kunna få mer autonomi i ditt liv, men andra kommer inte följa med, men det kan också ses som en process av urbäddning för vissa som kan nå till en elitposition.