Sociologi har även byggts genom att sociologisera antik filosofi, detta kan även användas för sociologisk klokskap. Sociologi har av vissa betraktats som en parasit på fältet filosofi. Sociologi är i så fall en produktiv parasit som tar idéer från andra fält och genom en sociologisering som synliggör och använder det för att förstå den sociala världen. Sociologiseringen av filosofi är på ett sätt oundvikligt på grund av att sociologi i försök att vara beskrivande ofta också är och vill vara normativ, vilket gör att olika etiska teorier inkorporeras.
Marx inspirerades av Epikuros när han tänkte om ett liv efter kapitalismen och skrev sin doktorsavhandling om Epikuros. Sociologer har redan inkorporerat existentiella filosofer som Heidegger och Nietzsche. Kynism är den inriktning som har fått mest uppmärksamhet bland sociologer och sociala teoretiker, främst av Sloterdijk, Foucault, Paulsen och Zizek. En sociologisering av Aristoteles dygdetik har gjorts av Berglund (2026) som denna bok är en förlängning av. Purser har påbörjat än sociologisering av buddhismen som hittills har psykologiserats mest (Purser, 2019). Moehller och D’ambrioso (2021) sociologiserar taoism. Marx som nämnts kan säga ha gjort en form av sociologisering av epikureism och Aristoteles med begreppet bruksvärde.
Alla psykoterapier har antika filosofiska kopplingar. Positiv psykologi har till exempel kopplingar till stoicism, Aristoteles och epikureism. Albert Ellis i grundande av kognitiv terapi gjort explicita referenser till stoicismen, där beteendeexperiment, perspektiv, sokratiska dialoger. Inom ACT är kopplingar till Buddha och Lao-Tzu starka. Det är inte givet att dessa filosofier ska vara kopplade till psykologi mer och inte användas av sociologer, men i dag har detta naturaliserats som just förgivettaget.
Angela Nagles analys kopplar till kynism som en praktik i dagens online-värld av trollning och gränsöverskridande beteenden (Nagle, 2017). Sociologisering av kynismen har gjorts mest känt av Sloterdijk och Zizek genom att jämföra modern cynism med antik cynism (kynism) (Sloterdijk, 1987). Paulsen har en diskussion om hur kynism lätt blir cynism i en evig loop om man försöker vara cynisk till cynismen (Paulsen, 2013). Parrhesia (sanningssägande) var en praktik som Foucault lyft fram som centralt för upplysningsprojektet (Hadot, 2015). Kynicism kan generellt ses som ett ”sätt att hantera kunskap, en relativisering, ironisk behandling” som premierar handling över teori (Paulsen, 2013, Sloterdijk, 1987). Paulsen kopplar kyniskt motstånd att handling premieras, som kan kodas som ett ”misbehavior” på exempelvis en arbetsplats med respektlöshet, humor och lekar (Paulsen, 2013, Flemming, 2005). Cynism är att premiera teori för att få respektablitet som blir inkorporerat i den rådande samhällsordningen (Sloterdijk i Paulsen, 2013, 154). Paulsen pekar på att mycket motstånd kan vara ”mental safety valves that prevent workers from burning down the office” (Paulsen, 2013, 155).
Psykologiseringen av buddhism är en stor trend inom psykoterapi och är en central av den tredje vågens kognitiva beteendeterapi (KBT). Mindfulness, acceptans och självmedkänsla är de viktigaste begreppen som de forskat mycket på. Den psykologiseringen har också beskrivits som en västerifiering med en starkt individualiserad och avkontextualiserad version (Purser, 2019). Purser kallar detta för Mcmindfullness i stället för en äkta form av mindfullness. Purser har genom detta inlett en sociologisering av buddhism där han både analyserar hur mindfullness som praktik kan användas för vissa intressen och anpassas efter en dominerad kultur och vetenskapligt fält som psykologi. Purser menar att det som glömts bort är den sociala och politiska grunden som finns inom buddhism.
En antik filosofi som inte sociologiserats, utan i stället har kritiserats sociologiskt på felaktiga grunder är stoicismen. Detta är synd eftersom stoicismen verkar ha en lockelse i dagens kultur som sociologi kan ge ännu bättre förståelse för, genom att lyfta fram det sociala och politiska i stoicismen som ofta försvinner i den psykologiserade och individualiserade versionen. Syftet är att ”parasitera” på filosofi och praktisk filosofi som sociologi så många gånger redan gjort, som ofta kunnat skapa nya spännande tankar och teorier genom Hegel, Nietzsche, utilitarister, kyniker. Psykologiseringen av stoiker har redan skett genom Aaron Beck i skapandet av kognitiv beteendeterapi. Becks psykologisering gjorde genom att ta mycket inspiration från stoiska tankar och genom att citera de flera gånger. Psykologisering av stoicism sker fortsatt i självhjälpslitteratur genom att det ofta kopplas till psykologiska teorier. Sociologisering av just stoiker kan ses som ett potentiellt givande projekt på grund av att KBT har haft störst framgång i terapeutisk kontext och är det mest forskade på, delvis på grund av dess enkelhet. En tolkning av detta skulle kunna vara stoicismens styrka mer än KBT, det kan därför vara spännande att undersöka kopplingar som kan göras till sociologi och att använda tankar inom stoicism i en socioterapeutisk kontext.
Sociologiseringen av stoicism skulle kunna anses vara en för stor utmaningen om man utgår från mytbildningen om stoicism som väldigt inåtblickande och individualistisk. Stoicism har undantagsvis lyfts fram som mer social och politisk av vissa (Schaffner, 2021). Ordet stoisk kommer från platsen där deras doktrin lärdes ut: stoa pokile ”painted porch” som var en öppen offentlig plats och med utsikt mot Athens antika agora (torg) (Schaffner, 2021, 37). Vad som gör det individualistisk är porträttering att alla problem är reaktioner på verkligheten och att lidande är reaktion på externa händelser (Schaffner, 2021, 38). Detta missar dock hur mycket stoiker såg det som viktigt att vara engagerad i politik och samhällets bästa, stoikern är ett ”politiskt djur” för att använda Aristoteles begrepp. Ett exempel är Seneca som flera gånger behöver välja mellan ”lesser evils” i att försöka påverka Roms historia mellan olika kejsare (Schaffner, 2021, 40). Stoikern är alltså inte någon som försvinner in i sig själv utan behöver strategiskt hantera andra människor för att skapa ett gott liv. Vidare menar Aurelius att vi bör se oss som bi i en bikupa och att vi vara ”födda till att samarbeta”, hör ihop som kroppsdelar hör till en kropp och Seneca att vi hör ihop som stenar i en stenbro (Schaffner, 2021, 46). Stoikern Seneca menar att vi bör handla oegennyttigt och i tjänst för mänskligheten, inte heller i sitt eget materiella egenintresse, skriver att stoikern är den som har störst ”kärlek till människor, större intressen och allmännas bästa” och människor bör ”vara till nytta, att hjälpa andra och att bry oss om inte bara oss själva utan om allt i allmänhet och var och en i synnerhet” (Seneca i Hadot, 2015, 164). Aurelius menar att vi ska vara ”community-minded” i stället för att tävla att vinna mot andra på olika sätt (Holiday, 2016, 315). Aurelius skriver att vi ska rikta våra ”impulser” mot det gemensamma goda och minska genom träning och vanor på våra önskningar och aversioner, en stark dos av måttfullhet och ödmjukhet alltså (Holiday, 2016, 343). Musionius Rufus lyfter fram vikten av generositet och att spendera pengar mot människor inte på materiella saker (Holiday, 2016, 138). Stoiker ser rättvisa och sanning som viktiga värden som skiljer sig från KBT som kan vara frånkopplat vad som är sant eftersom det som anses vara rationellt kan ibland vara osant, till exempel att anta för stor agens som människa eller att underskatta politiska faktorer i ens liv. Seneca skriver om att girighet är en drift i oss, som vi behöver lära oss att hantera. Vi ska dessutom fira våra vänners framsteg (Holiday, 2016, 299) och varje stund är en tid för vänlighet. Stoiker har alltså en högts relationell syn på världen och självet, att vi är en del av något större, helt motsatt till en individualiserad solipsism.
Det finns aspekter som inte gör sig så bra sociologiskt som att stoiker överskattar människors förnuft och viljestyrka (Schaffner, 2021, 47, 58). Detta kan skapa problemet i att försöka kontrollera negativa tankar och att misslyckas, som en ”grym optimism” (Schaffner, 2021, 57,58, Berlant, 2011). Detta är likt den kritiken som riktats mot KBT. Men det handlar inte om att kontrollera tankar helt, det handlar om att träna dem. Stoiker har anklagats för att överskatta viljestyrka och vårt förnuft. Stoiker menar dock att vanor är viktiga och även skapa motvanor (Holiday, 2016, 312). En viktig uttolkare av stoicismen idag är Nassim Taleb är att stoicism handlar om att omvandla känslor och domesticera dem, inte att försöka ta bort dem helt (Taleb, 2012). Frustration ska omvandlas till handling. Det är plikten mot det goda som kräver att vi förändrar oss medvetet (Hadot, 2015, 162). Detta är kopplat till stoikernas politiska liv. Vi kan alltså hitta en balans här, i att båda acceptera och både handla och fortsätta jobba på.
Stoiker kan ta med i sociologi den ödmjukhet som man behöver ha som människa i ett snabbt föränderligt samhälle, där en viss acceptans behövs för att kunna klara det och inte fästa sig vid olika händelser. Lidandet är konstant precis som buddhismen menar, denna acceptans som vi bör skapa system för att hantera och träna tillsammans. Stoiker anställdes i Roms skolor för att lära ut sin doktrin och praktiska uppförandekoder som ska hjälpa människan. Så stoiker menar inte att människan ska lämnas ensam, utan behöver få stöd med olika praktiker som uppmuntras i sociala sammanhang (Hadot, 2015, 163). Stoiker har alltså en god balans mellan att tillskriva viss agens men också att sociala strukturer och processer är större än oss, men att vi kan stödja upp personen med praktiker och doktriner, med målet att skapa ett så gott samarbete med andra människor som möjligt. Stoikerna presenterar alltså olika sociala tumregler som subjektet kan utgå för att orientera sig i världen som fångas i kortfattade och ofta kraftfulla citat och aforismer.
Här nedan följer förslag på olika övningar utifrån en sociologiserad stoicism. Den tar de övningar som finns inom stoicism och sätter en sociologisk prägel på dem.
Sociologisk stoisk acceptans/perspektivtagande. Öva sig på att tänka sig som varelse i ett socialt universum. Stoisk meditation är att titta på världen ovanifrån. Den perspektiviseringen är vad sociologisk meditation gör också men i stället för att fundera om universum generellt är det om det sociala universumet. Denna övning hjälper till att göra både inblick och utblick mer i balans. Vi tittar inåt med vetskap att vi är en del av något större och vi beaktar att vi inte kan hitta sanningen om oss själva inom oss själva. Sociologisk meditation kan handla om att njuta av att se på det sociala, att det är ett sätt att leva mer intensivt att se tydligare vad man omges av. Sociologiska meditation kan fyllas med olika insikter från sociologi som kan sätta prägel på meditationen.
Sociologisk metamorfos och sociala döden. En annan del är att observera hur allt hela tiden förändras, en universell metamorfos som hela tiden är pågående och att allt detta rör sig mot att det ska ”ruttna och förstöras” (Hadot, 2015, 166). Aurelius skriver att ”varje handling bör utföras som om det vore den sista” (i Hadot, 2015, 167). Konstruktionen av tiden som något oändligt i det sociala är något som är en del av moderniteten och i paradoxal kontrast till att vi ska hinna med så mycket i vårt liv. Aurelius pekar också en social riktning med tankar om att dina handlingar spelar roll. Vad skulle du göra om det var din sista handling, det skulle inte vara en som du gjorde för din egen njutning. Aurelius menar att vi måste meditera över hur kort vårt liv är och att vi ska bli goda snabbt (Holiday, 2016, 340). Detta går emot något allmänt att vi har tid att slösa på att inte vara så goda som vi bara kan och hela tiden försöka anstränga oss
Sociologisk stoisk dekonstruktion. Aurelius dekonstruerade olika saker för att kunna se dem som ”nakna” (Schaffner, 2021, 45). Stoicism är alltså en tidig föregångare till dekonstruktivister som Derrida för man ombeds att vara kritisk och övervakande av både yttre och ”inre diskurser” (Hadot, 2015, 165). Stoicism kan också ses som en riktare av uppmärksamhet som har sociologiserats inom kognitiv sociologi (Zerubavel, 2015). Stoicism menar att vi ska försöka leva ett liv i ständig uppmärksamhet. Seneca menar att fritid utan studier är döden som kan ses som en genomgripande kritik av det fokus på underhållning som dominerar många människors fritid idag.
Sociologiska stoiska beteendeexperiment. Förutom att ha en stor optimism för allas agens om den odlas och stödjs genom skapande av vanor och ritualer så har stoiker fokus på handling i att man ska vara aktiv med deviser som ”låt ödet hitta dig aktiv” som är en effekt av att man såg upp till kynism som premierar handling. Detta kan kopplas till ett experimenterande liv som kända sociologer som Jane Addams praktiserade (Trost & Levin, 2010). Beteendeexperiment är till för att aktivera och hantera en komplex verklighet där det är svårt att tänka ut den bästa lösningen, utan man mer behöver ”tinkering” i en iterativ process.
Avemotionalisering. Emotionaliserings-tesen säger att samhället och människors subjektivitet har emotionaliserats, med andra ord en intensifiering av känslor (Illouz, 2019, Holmes, 2010). Detta har skett samtidigt med en ökad rationalisering (Illouz, 2019). Människors liv präglas av ”emotionella projekt” som lycka, wellness, bli fri från ångest, samtidigt är produkter emotionaliserade genom ”emotionell branding” (Illouz, 2019). Samtidigt har den offentliga sfären blivit intimifierad med känslor autenticitet, värme och andra känslor i fokus (Sennet, 1977, Han, 2015).
Stoicismen har ett stort fokus på avemotionalisering. Stoicismen skulle kunna vara ett sätt att möta den överemotionalisering som präglar människors liv. Detta fokus på att avemotionalisering syns i dessa citat från Epiktus och Seneca:
“How does it help…to make troubles heavier by bemoaning them?
“It isn’t the things themselves that disturb people, but the judgements that they form about them.
We are more often frightened than hurt; and we suffer more in imagination than in reality.
Don’t seek for everything to happen as you wish it would, but rather wish that everything happens as it actually will-then your life will flow well.
Nassim Taleb har skrivit: “A Stoic is someone who transforms fear into prudence, pain into transformation, mistakes into initiation, and desire into undertaking.” En avemotionaliseringen skulle alltså inte vara att förinta känslor som är omöjligt, utan att tona ner dem och rikta dem till olika syfte: Stoicism is about the domestication of emotions, not their elimination”. Vad innebär denna domesticering av känslor?
Omformulera sina livsprojekt bortom känslor. Att ha ett ”emotionellt projekt” (Illouz, 2019) för livet kommer att göra att emotioner blir måttstocken på hur det går i vårt liv. Med emotionella livsprojekt kommer emotioner att väga tyngre.
Distansiering till olika emotidier (eng emotidies) (varufierade emotioner) (Illouz, 2019). Andra aspekter än känslor måste väga in när vi tänker på oss själva.
Illouz menar att ”emotionell autencitet” har blivit centralt för den moderna människan (Illouz, 2019). Det första är att ta avstånd från det stora ”autenticitetstvång” som finns i samhället genom genuint låtsasande som praktik (Moellher & D’ambrioso, 2021). Det andra är att söka viss grad av autencitet men att den autenciteten också finns i kognition och handling. En svag autenticitet som också fokuserar på kognitiv och handling, är att titta på om ens tankar är originella till någon grad.
Dygdefiering av tankar: Handlingar kan sedan betraktas hur de förhåller sig till olika dygder som mod och tålamod. Detta blir ett konkurrerande sätt att bedöma ens eget liv. Collins beskriver tankar som ”internaliserat samtal” (Collins, 2004), där i emotionaliseringens tid, så är det internaliserade samtal genomsyrat av känslor. Genom att tänka i dygder i stället för känslor, får känslorna en kontext av handlingar i förhållande till dygder.
Inom psykologi har man sett att namngivandet av en känsla skapar distans. Namngivandet av känslor är en praktik att använda. Aurelius pekar mot den praktiken genom att skriva: “The first rule is to keep an untroubled spirit. The second is to look things in the face and know them for what they are.” Psykologer skulle peka på att bara ange känslan som den är. Detta är gott, men sociologisk övning skulle inkludera att ta upp känslotillstånd som sociologer diagnosticerat som anomi (Durkheim, 1950), alienation (Marx) eller förtärande passioner (Sennet, 2002). Detta är kopplat till övningen om externalisering av diskurser. Kraften av diskursen synliggörs och det gör det möjligt att upptäcka och samtala med andra om konkurrende diskurser, som sedan kan internaliseras.
Stoiker har en utblick mot det sociala som sociologer tycker är viktigt, något som psykologiseringen av stoiker i många fall har missat. Den utblicken som stoiker har kan ses som en rationaliserad förtrollning (Berglund, 2026) i att man med förnuft ska rikta sin blick mot saker som är ”förtrollade”, det stora alltet och få en förundran över det universum som man är en del av enligt Aurelius. Detta är en del av perspektivtagandet och utblicken som skapar ett förminskat själv och ett fokus på den yttre världen. Sociologisering av stoiker är möjligt när man tar in helheten av vad stoikerna lärde ut, och inte bara väljer vissa citat som gör att de verkar ensidigt inåtblickande, egoistiska och har en övertro till förnuft och viljestyrka. Sociologiseringen av stoicism visar att Beck och andra psykologer har missat en central del av stoicism. Detta har fått effekten att KBT har brister i det politiska och rikta klienten mot att vara en del av en gemenskap. De antika stoikerna skulle troligen inte vara helt nöjda med Becks appliceringar av stoicism i skapandet av KBT.
Sammanfattningsvis behöver det skapas specifika och mer generella socioedukativa resurser som just nu inte finns. Det finns inga manualer som man kan utgå ifrån som gör att socioterapeuter är lämnade för mycket åt sig själv och tvingas vara impressionistiska i sin kliniska praktik. Detta minskar möjligheten att systematiskt förbättra och testa olika former av socioedukation. Socioedukation används men dock osystematiskt och utan sätt att jämföra mellan de olika studierna och sätten som just nu görs inom dessa fält. För att testa detta skulle det göras ett projekt kring att göra olika socioedukativa material. Dessa kan vara grundade på olika teorier, men helst borde det vara en eklekticism som man möter på en introkurs på universitetsnivå.
Biblioterapi är ett närliggande fält som har visat positiv effekt. Sociologisk biblioterapi är ett sätt som socioedukation skulle kunna förmedlas. Ett socioedukativt material skulle göra att det är möjligt att testa onlineterapi som gjorts med viss framgång med KBT. En del av biblioterapin skulle vara att läsa skönlitteratur som öppnar möjlighet att introducera olika sociologiska begrepp. Om det finns motstånd mot läsning skulle man kunna spela in poddar och ljudessäer. Det material av text och bild som personen redan tar in skulle kunna användas som material. Vad har personen sett för filmer? Vad har den tagit del av på sociala media? Eller i tidningar?
Socioedukation bör kombineras med handling. Nedan kommer olika övningar att beskrivas. Hittills har sociologiska tumregler kopplats ihop med olika övningar. Kliniska sociologier har just nu använt sig ett coachande/motiverande förhållningssätt med vissa tekniker och hemläxor. Vad är den bästa kombinationen? Vilka delar bör vara med av en socioedukation?
Det som tagits upp hittills för att bygga socioedukation mot ett sociologiskt medvetande är detta:
Lär ut om sociologins grund och den sociologiska blicken som exempelvis Randall Collins gör. Collins ”sociologiska blick” i att se bortom det som är direkt observerbart, bortom det familjära och självklara (Azarain, 2018, 12).
Synliggöra att målet är bygga mer socio-själv jämfört med psy-själv eller psykologiska medvetande (Rose, 1999).
Fokusera socioedukationen på de specifika problemen som klienten har.
Lär ut om olika sociologiska tumregler för att få en destillerad version av sociologi. Sociologisk fronesi eller praktisk visdom eller klokskap är målet att bygga. Detta bygger på fronetisk samhällsvetenskap och fronetisk sociologi (Flyvbjerg, 2001). I praktiken är sociologiska medvetandet att kunna använda sig av de sociologiska insikterna och kunna bygga en klokskap (fronesis) grundat på sociologi. Då görs sociologiska teorier till verktyg att använda i sitt eget liv eller som verktyg för interventioner från olika nivåer, mikro, meso och makro. Det är en form av reifiering eller instrumentialisering av vetenskapliga teorier som är det bästa svaren vi har för tillfället som kan ta oss fram i ett öppet sökande efter det goda livet.
Sociologisera det filosofiska arvet för att bygga sociologiskt medvetande och sociologisk klokskap.