Psykoanalys har en signifikant påverkan på sociologi genom Parsons, Chodorov, tankar om det omedvetna, kritisk teori, men generellt har sociologi och psykoanalys varit frånskilda fält (Chancer & Andrews, 2014, Calhoun, 2014). Inflytelserika sociologer som Smelser, Calhoun och Alexander argumenterar för att sociologi behöver ta psykoanalys på större allvar, särskilt eftersom Freud kan ses som en sociologisk tänkare i flera av sina böcker (Chancer & Andrews, 2014, Calhoun, 2014, Alexander, 2014, Smelser, 2014).
Om det finns en vilja till att kombinera psykoanalys med sociologi är det tunnare med faktiskt forskning, ännu mindre forskning som är praktiskt orienterad mot att bygga alternativ till dominanta terapeutiska metoder. Psykosociala studier kretsar mest kring hur sociologi främst marxistisk sådan kan kombineras med psykodynamiska idéer, där dock psykoanalys har mest tyngd (Frosh, 2014, Woodward, 2015). Psykosociala studier bygger vidare från arvet från främst Frankfurtskolan och poststrukturalister. Psykosociala studier utgår från antagandet att sociologi behöver stöd från den psykodynamiska idétraditionen för att kunna teorisera kring hur samhälleligt materialiseras i individen och dess medvetande (Frost i Webb, 2019). Förespråkare av detta perspektiv menar att begrepp som agens, makt, diskurs, emotionellt arbete, socialt lidande, symboliskt våld är inte tillräckligt förrän dessa kombineras med psykoanalytiska traditionen, med tänkare som Bowlby, Klein och Lacan för att med det får man begrepp som ångest, resentement, hat, begär, identifikation, anknytning. (Frost i Webb, 2019, 118).
En överblick över artiklar publicerade i Journal of Psychosocial studies är det psykoanalys som dominerar över sociologi. Psykosociala studier har likheter med emotionssociologi men att man premierar psykoanalytiska traditionen.
Ett problem med fältet är att det är för lite forskning om mötet med klienter. De flesta artiklarna analyserar psykoterapi eller psykisk hälsa med olika teoretiska utgångspunkter, varav några är sociologiska (ex Ipecki, 2026). Två spännande artiklar är först en som beskriver konceptet ”moral injury” som ett alternativ till post-traumatiskt stresssyndrom, eftersom centralt är att krig ofta går emot personens egna moraliska trosföreställningar (Alford, 2016). En annan är en analys över hur KBT används som en silver bullet för det mesta, där KBT som används på KBT avpolitiserar det liv som skapar depression. KBT har också en disciplinerande effekt, i att om det är något fel så ligger problemet i dig, det disciplinerar också i att ge olika strategier för anpassning i stället för förändring. Författaren ser att psykoanalys är ett motstånd mot ”politics of speed” (Sayles, 2011).
Ett annat problem är att sociologiskt tänkande inte är regelbundet använt, det är till och med en artikel som argumenterar för vikten av psykoterapi ska ta insikter från sociologi (Schiller & Scheibelhofer, 2026). Den artikeln publicerades 2026 som visar att inte ens en journal som säger sig vilja kombinera det psykologiska med det sociologiska fortfarande är på stadiet av att argumentera för sociologi behövs utan att faktiskt föreslå praktiska övningar osv.
Vissa artiklar har ingen egen empiri och är väldigt korta (ex Kellond, 2025). Vissa utgåvor av tidskriften är mer fokuserat på att analysera samhället i sig med och olika samhällsfenomen än terapeutisk praktik, exempelvis ett nummer om Eric Fromm (Funk & Kuhn, 2024). Man släpper även in element av psykoanalys som brister i vetenskaplig grund om exempelvis drömtydning (Nicholls, 2017). Psykosociala studier har liknande problem som klinisk sociologi alltså.