Socialt arbete har varit informerad av flera olika discipliner och sociologi har varit en av dem men har varit mindre inflytelserik jämfört med en psykologisk och biomedicinsk modell (Payne, 2015). Det har dock skett mer praktisk forskning här än i klinisk sociologi och psykosociala studier.
I en grundbok inom socialt arbete som heter Modern Teoribildning i socialt arbete av Malcolm Payne ramas debatten inom socialt arbete först in med att det finns en skillnad mellan individualistiska och terapeutiska interventioner, i kontrast till kollektivistiska och politiska interventioner (Payne, 2015). De som är mer på samhällsnivå kallas för makropkratik, social mobilisering och socialpedagogik. Dessa tre liknar varandra i deras fokus på det sociala och utveckling i kontrast till individ-terapeutiska. Makropraktik är den amerikanska termen som ibland används i stället för den vanligare termen community arbete (Payne, 2015, 212). Socialpedagogik är en europeisk praktik. Community socialt arbete är en främst brittisk praktik. Socialt entreprenörskap kan ses som en makropraktik. Aktivering, mobilisering, förmågebyggnad, socialt kapital och socialt inkluderande är viktiga mål (Payne, 2015, 213). Litteraturen på detta område tenderar åt ren policy och även ta in ekonomisk forskning. Ett problem med detta fält är spänningen mellan långsiktig förändring och behovet av snabb förändring för klienterna. En teori inom denna del av fältet är social development theory (Midgley & Conley, 2010, i Payne, 2015, 216). Midgley ser olika strategier: individualistiska, kollektivistiska och populistiska (1993, i Payne, 2015, 227). Socialpedagogik är mer fokuserad på att utbildning och personlig utveckling är vägen till förändring. Humanistisk, existentialism och andlig praktik har också politiska dimensioner som ibland lyfts in socialt arbete praktik (Payne, 2015, 356).
Kritisk praktik (eng critical social work) har växt sedan 1990-talet (Payne, 2019, 405). Fokus i denna praktik är på ”medvetandegörande” (Freire, 2000) av orättvisor och bekämpa en viss kulturell hegemoni (Payne, 2015, 406). Målet att genom en ”kritisk analys” ska detta möjliggöra/leda till ”kritisk handling” Kritiken av kritisk teori är att det är för svårt för att åstadkomma en generell social förändring, och att det är viktigare att åtgärda de behov och nödläge som klienten befinner sig (Payne, 2015, 407). Förespråkarna menar dock att detta är det bästa sättet att skapa förändring, för det är genom kollektiv handling och tänkande, exempelvis i aktionsgrupper som riktig förändring, som kan bryta en central hegemonisk diskurs som är den terapeutiska och psykiatriska diskursen som förstärker och underbygger en neoliberal apolitisk subjektifering. Frieres teori och praktik är återkommande här.
De finns andra som menar att man behöver vara mer eklektisk där man blandar marxistiska, feministiska, anti-förtryckande, sociala funktionsnedsättningsmodeller, postmodernism, kritisk teori (Frankfurtskolan) och empowerementinriktade idéer (Payne, 2015, 407). De problematiserar ofta liberal mänsklig rättighetsregim som inte är lika applicerbar i länder där dessa mänskliga rättighetsregimer inte finns på plats lika omfattande (Payne, 2015, 410). Förespråkare av kritiskt socialt arbete menar att det krävs en långtgående självreflektion och praktik som gör att man inte förstärker effekter som finns i samhället som en del av staten (Payne, 2015, 409). Detta kan dock samtidigt krocka med det handlingsutrymmet som socialarbetaren har som kan vara starkt begränsat.
En kritik mot fältet är en brist på empiriska studier (Payne, 2015, 410). Rekommendationer kommer från deduktioner snarare än att utgå ifrån empirin och den är som sociologi allmänt inte så praktiskt orienterad (Payne, 2015, 411). Kritik finns också från en överbetoning av kognitiva och materiella faktorer och glömmer emotionella och immateriella faktorer (Payne, 2015, 412). Kritisk teori och allmänt om sociologins kritik av psykologi missar att det finns bra praktik som är mer terapeutiska än enbart politisk, som gör en koppling mellan medvetandegörande och handling (Payne, 2015, 412). En annan kritik är att den inte erbjuder ett tydligt positivt alternativ utan kan bli negativ och därför omotiverande (Payne, 2015, 413). En utmaning uppstår också när olika grupper och deras gruppintressen står mot varandra, och det kan vara svårt att skapa allianser (Payne, 2015, 413). Kritiskt socialt arbete stora kritik är att andra traditioner är individualpsykologiska, och lägger skulden på offret, och responsibiliserar offret, den privatiserar också människor genom att problemen behandlas konfidentiellt som gör att klienterna isoleras och som försvårar att tillsammans kunna ta itu med problemen, och stärker och följer den förtryckande ordningen som de menar finns i kapitalistiska samhällen (Payne, 2015, 418).
Olika metoder som kan klassificeras som ”radikala praktikmetoder” (de Maria, 1992) är: lyhördhet kring sociala orsaker, anpassning efter de förtryckande sociala situationerna, tar inte politiskt parti men humanitet, narrativa förklaringar och hela tiden fokusera det som sociala orättvisor och vad för praktiker och diskurser som marginaliseras (Payne, 2015, 422). Mullaly menar att social arbetare behöver förmågan att göra en kritisk analys så att den inte bara handlar i att försöka anpassa sig under den rådande regimen. Mullaly är socialistisk i sin grundanalys och använder en dialektisk marxistisk teori (Payne, 2015, 425). Mullaly lyfter fram att det finns olika mytbildningar i samhället som försvårar förändring och om social arbetare och klienten arbetar under dessa myter: knapphet med resurser och jobb godtas som fakta, vissa gruppers syn är mer sanna, stereotypiserande, skuldbelägga/responsibiliseras individen/offret, konkurrens och ambition är naturliga företeelser, västerländsk utbildning och kunskap är bäst och de flesta tillhör medelklassen (Payne, 2015, 428). Olika former av förtryck är följande: exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell imperialism, våld. Mullaly har dock flera olika praktiker, handlingar inom olika områden: intrapsykiskt, empowerment, medvetandegörande, normalisering, kollektivism, omdefinition, dialogrelationer (Payne, 2015, 433). Socialarbetaren och andra kan också jobba med alternativa tjänster, engagera klienterna i sociala rörelser, delaktighet i fackföreningar och professionella organisationer, utveckla diskurser som är kritiska mot rådande ordningen. Ge råd om psykologiska konsekvenser, skapa kritisk reflektion som konsekvens av social ordning, inled ömsesidig problemlösning, stärka självförtroendet, använd gemensamt lärande och kritiska frågor, uppmana strukturella empati, normalisera genom att ge information om att andra har det och för ihop dem, bilda grupper utifrån detta eller använd redan existerande grupper, omdefinera situationen med frågor, humor, metaforer, bilder, övertalning och engagera klienten i beslut som rör dem, be om klientens feedback. Mullaly kallar detta för strukturell socialarbetspraktik (Payne, 2015, 437).
Fooks (2012, i Payne, 2015) mer postmoderna kritik av modernistiska idéer om kunskap och ideologi-begreppet menar istället att man bör utgå från att skillnader är ofrånkomliga och av det följer att det finns olika former av vetande. Fooks menar att ideologi-begreppet inte är särskilt användbart i kritisk socialt arbete för att det tvingar in analysen i sanna och falska (falskt medvetande) och brist på pluralism skapar i stället motsägelser (Payne, 2015,435). Fooks idéer är väldigt nära narrativa psykoterapi; dekonstruktion, utmaning, rekonstruering, klientens perspektiv och historia, blottlägga berättelsen, externalisera problemhistorien, skapa en publik, ifrågasätta dikotomier och dilemman, motstå dominerande kulturella kontexter, företrädarskap (Fook, 2012, i Payne, 2015, 436).
Även fast det finns socialt arbete som alltså är sociologiskt i sin grund är psykologi det område som dominerar socialt arbete. Det finns flera orsaker till att psykologi är det mest använda fältet inom socialt arbete. Psykologisering av socialt arbete är på grund av att psykologi utvecklat koncept och mätmetoder för att mäta och förändra beteenden något som inte sociologi ens har försökt utveckla (Wan & Wan, 2020). Ett sätt att se psykologins dominans är att de har högst impact factor i området socialt arbete och barnutveckling. Men det finns flera journaler som tar in mycket sociologi till exempel Social Policy and Administration. Sociologi är oftast på en abstrakt nivå, speciellt i makro-sociologi vilket är vad social arbetare får lära sig om, men det som blir i praktiken använt är mer användbara mikro-teknologier för att skapa förändring för klienten (Wan & Wan, 2020).
Socialt arbete som egen disciplin har också gjort en resa från att ses som mest praktiskt och inte haft en stark koppling till universitet, till att idag var en egen disciplin, tex har det gått skilda vägar med sociologiska institutionen på Uppsala universitet alldeles nyligen. Cunnigham och Cunnigham (2008) går igenom hur man kan applicera det sociologiska medvetandet (Berger, 1963) och fantasin Mills, 1959) på olika sätt, alltså skapa en sociologisk förståelse i socialt arbete. Det är liknande hur sociologi används i handboken Critical Social Work (red Webb, 2019) där sociologi används främst för att skapa ett större sociologiskt medvetande och fantasi hos socialarbetaren men inte hos klienten. Ett viktigt undantag är ett kapitel om Bourdieu där social arbetaren ska på olika sätt stödja i att ge insikt i hur olika fält och kapital påverkar individen och att försöka ändra en ”fatalistiska” idéer som kommer av stämpling och själv-patologiserande idéer (Webb, 2019, 110). Socialarbetaren med hjälp av kapital och fält analys försöker hitta allianser och vägar framåt. Det är en medvetandehöjande process (eng conscentisation) som även Freire använt som begrepp. Man stödjer personen att analysera sitt eget liv genom Bourdieus analys. Ett annat sätt är att strategiskt använda olika former av kapital, var har man lättast att skapa förändring, vilket kapital kan man då utnyttja? Vidare kan social arbetaren försöka öka ”emotionella kapitalet” som är en form av kapital som är nytt men inom det bourdieunska perspektivet. Man kan också stödja personen att skapa symboliskt kapital med ett större fokus på dem som medborgare och rättigheter diskurser (Webb, 2019, 111). Ett annat kapitel i samma bok tar upp hur kritisk rasteori (eng critical race theory) kan användas i mötet med rasifierade grupper, vid intervju, i att lyssna och ge röst åt marginaliserade röster, analysera sår som inte är så synliga i en rådande färgblind diskurs (Webb, 2019, 167). Ett annat kapitel har fokus mimetisk teori och grupparbetes-modeller (Webb, 2019, 328). Det är i mötet med människor som varit med om samma upplevelse som ens ”private ills” blir tydligt att detta är egentligen är ”public issues” (Webb, 2019, 328).
Feministisk praktik har en KBT-gren, men har också en mer sociologiskt grundad gren (Payne, 2015, 441). Inom denna inriktning finns det en diskussion vilken feminism som är mest lämplig för socialt arbete och får stora effekter på hur arbetet bedrivs, till exempel liberal och radikal feminism. Antiförtryckande praktik som tar in kritisk rasteori, intersektionalitet, multikulturalism, sensitetsträning och kulturell kompetens och pluralism (Payne, 2015, 474). Siseneros mfl (2008) har en intersektionell modell där privilegier, makt, tillgänglighet och resurser och är kopplade till intersektioner/korsande identiteter av etnicitet/ras, sexuell läggning, andlighet/religion, genus/kön, klass, nationellt ursprung och förmåga (Payne, 2015, 499). Begrepp som ”identitetsstyrka” är centralt för att skapa förändring och att man får tillgång till resurser, makt och tillgänglighet.
I boken Handbook of Social Work with Groups från 2004 (Garvin, Gutiérrez, Galinsky, 2004) får man en översikt över den stora bredden som finns av olika metoder för gruppterapier. En genomgång av dessa så är det några som kan kopplas tydligt till sociologi: the mutual aid model, support and self help groups, social action groups (Garvin, Gutiérrez, Galinsky, 2004).
Sammanfattningsvis är socialt arbete som är ”kritiskt” eller sociologiskt informerat det som bäst har använt sig av sociologi i det faktiska mötet med klienter. Det som saknas är en systematisering av diagnoser/tillstånd och övningar. Dessutom tynger det att man låst sig vid marxistisk och post-strukturalistiska utgångspunkter i hög grad som missar en stor del av sociologin.